OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Tiden har gått snabbt och plötsligt blev det långfredag.

Plösligt blev det långfredag. Tiden efter årsskiftet har gått så snabbt. Det känns som om jag inte riktigt har hängt med. Och kanske beror det på att jag är så seg som jag är. Jävla sjukdom, jävla mediciner (jag blir trött av dem båda). Jag är liksom fången i min kropp, i mitt hem. Nu, när jag borde kunna njuta av friheten och kravlösheten, fara och flänga, ingen hänsyn och göra va fan jag vill. Nu orkar jag bara inte…

Så jag är väldigt tacksam att vännen FEM tillbringar en del av påsken med mig.

Långfredagen började disigt. Det var så disigt att det inte gick att se UKK genom vardagsrumsfönstret. På andra sidan lägenheten, ut mot gatan, börjar björkarna slå ut i allén. Min pappa var superallergisk mot just björk, så det första han ombesörjde när huset var inköpt var att kapa björken i trädgården. Jag tycker björkar är vackra med sina svartvita stammar, men jag fattar absolut att det måste vara jättejobbigt med överkänslighet och allergi.

Disig långfredagsmorgon.

Björkarna i allén är på väg att slå ut.

Ta dän skiten (björken) fick pappa göra.

Jag följer Norstedts råd och njuter av de små sakerna i livet.

Jag hade velat åka neråt landet till påsk, men kroppen satte stopp. Nu får jag använda semesterdagarna i nästa vecka till att försöka hämta krafter i stället. Jag ska till exempel få hjälp med mina onda fötter en morgon och en seneftermiddag ska jag på författarträff.

Men tankarna går till graven som jag hade velat se till. Nu får jag lita på att griftegårdsförvaltningen har gjort fint med penséer. Det brukar de göra och de sköter om graven så bra. Men ändå… Sen tänker jag på den där dan för 19 år sen när pappa skulle dit och påskfixa – och kollapsade. Han fick sin hjärtdiagnos då, men repade sig. Ett tag. Tre, fyra månader senare var han död. Jag har samma hjärtsjukdom som han har och även om mediciner, som gör mig astrött, har utvecklas sen dess, vet jag att jag lever på lånad tid. Min förhoppning är att jag får dö lika snabbt som pappa. Och sen ska även jag ner i graven i en urna. Men… jag ville inte ge mig ut i påsktrafiken och kanske orsaka andra människors död. I stället blir jag hemma och njuter av de små sakerna i livet. De små, men viktiga sakerna som en god väns besök, sill (!), snaps, ägg, godis och en mörk påsköl.

∼ ♦ ∼

Ledigdagstart. Halvvägs i boken redan. I senapsmuggen från Höganäs är det Zoegas Blue Java.

Min långfredag inledde jag som en vanlig ledig dag. Ja jag behöver väl inte beskriva hur. Jag är mer än halvvägs i boken (om sonen som inte alls verkar farlig) nu och fick ju även en bok för recension igår. Det kanske räcker i läsväg över påsken… Men vännen FEM skrev lite kryptiskt att jag inte skulle vara orolig och att bokproblemet löser sig. Det kan vara så att det blir en överraskning, med andra ord. Nästa vecka fyller jag år och kanske har jag ett hårt paket att vänta eftersom vi eventuellt skulle fira födelsedag i helgen också, inte bara påsk. Men jisses, jag vet inte hur vi ska hinna med allt. Vi måste kompletteringshandla, men vila, äta och dricka gott också. Jag hade hoppats på bra promenadväder, men jag tror att jag kan glömma det. Kanske bra för hälsporrefoten…

Jag har tagit en lång dusch och skrubbat håret. Bytt till ren hemmauniform. Här är vi nämligen inte uppklädda, utan bekvämt klädda. Men jag får svida om när vi ska gå ut och handla, förstås. Fram till dess att vännen FEM anländer ska jag bara ta det lugnt. Hon startade sin resa klockan 10.30. Jag är väldigt tacksam att jag slipper ensamheten i påsk.

Glad och inte ensam påsk!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.