OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Måndagsfrukost med min familj.

I morse lämnade jag ytterligare en natt med dålig sömn bakom mig. Jag var skittrött på söndagskvällen och gick till sängs tidigt och somnade tidigt. Sen vaknade jag vid halv tre-tiden. Inte mycket sömn efter det. Det var mer som in och ut i en hemsk dvala. Jag var varm, hade ont i ljumsken, hittade ingen bekväm sovställning.

Eftersom jag badade igår kväll kunde jag hoppa över morgonduschen och i stället tvätta av mig ordentligt. Morgonen var mulen, men inte kall, hela fem plusgrader. Jag tände ljus och läste ihop med Hopptimisten till frukost. Hur ensam vore jag inte utan min orange trägubbe och böcker? Vet inte varför ensamheten skaver så mycket just nu. Det kan vara isoleringen i förra veckan från onsdag eftermiddag, via distansarbete torsdag och fredag och sen en ledig helg utan planer. Jag måste jobba på att lägga in aktiviteter på helger. Sånt som är lite roligt. Helst ska dessa inbegripa umgänge med människor.

Norra tornet hade inga svar.

Men ärligt… jag har ingen lust. Jag känner mig till och med tveksam till att resa neråt i påsk. Vi har ju inte så mycket kontakt, vännen FEM och jag, längre. Hon var upp en helg i början av mars. Efter det har vi nästan inte ens hörts av. Jag vet att hon har mycket omkring sig. Och själv har jag för lite. Vill inte hänga mig på. Därför tänker jag att jag kanske ska avstå från påskfirandet. Jag är rädd att det blir för mycket för mig – dels långkörning, dels mycket folk. Jag vacklar. Samtidigt vet jag att ytterligare en ensam storhelg, isolerad eftersom alla människor är med sina familjer – jag har ju ingen människofamilj – det är inte bra för mig.

Sånt tänkte jag på när jag kämpade uppför Carolinabacken på ond fot och med ond ljumske. Norra tornet hade inga svar till mig.

Jag jobbade på under förmiddagen. Fick ett nytt, ganska roligt uppdrag och tog tag i ett par andra. Bland annat påbörjade jag en artikel som i dagsläget kan kännas väldigt aktuell. Två möten via Zoom betades av också innan det blev lunch. På eftermiddagen skrev jag i princip dagens andra artikel. Ibland har jag flyt, ibland orkar jag som förr.

Jobblunch med en stunds läsning.

Jag tänker… att nya placeringen nog blir bra.

Idag fick vi slutbeskedet om våra nya placeringar. En hel avdelning ska flytta in i jobbhuset och med anledning av detta har det byggts om på vårt våningsplan och planet över oss. Sen ska i princip alla flytta. Min nya plats när jag återvänder efter påskledigheten blir på andra sidan huset. Men jag är lyckligt lottad och har fått en plats vid fönster och i ett hörn. Bredvid mig ska Stora A sitta och det känns bra och rätt. Det går inte att säga så mycket om detta, jag är nöjd, men lite bekymrad över att vi ska dela ytan med många fler personer, varav vissa pratar mycket, andra har gälla röster och några både pratar mycket och har gälla röster. Helt klart tänker jag fortsätta jobba på distans två dar i veckan. Annars klarar jag inte att jobba.

∼ ♦ ∼

Jag var skittrött när jag kom hem, verkligen. Hälsporren bultade och ljumsken knep. Då var det extra roligt att få superfin post i boxen och inte nån räkning, nån enkät, deklarationen eller oönskad reklam från Pisskitlotteriet. I postboxen låg nämligen ett vitt paket från Harper Collins. Och inuti det låg Christina Wahldéns bok Krigets gentlemän, den tredje och sista delen i hennes historiska spänningsserie Polissystrar. Boken kommer ut i handeln i morrn. Tusen tack, precis vad jag behövde idag! Ensamheten skavde genast lite mindre. (Jag hittade för övrigt inget läsvärt alls på varsågod-hyllorna på jobbet.) 

Ett paket till Tofflisen från Harper Collins…

…med recensionsexemplar av Christina Wahldéns bok Krigets gentlemän.

Såna här hälsningar från författare blir det pluspoäng för!

Paketet, ett riktigt kraftpaket (!), gav mig energi till att gå ut med stinkiga soppåsar i stinkiga soprummet. Kärlen med plast som jag fotade överfulla i förra veckan tömdes dan efter att jag hade lagt ut bilden på Instagram och taggat Uppsala vatten. Idag träffade jag ett grannpar som på stapplande svenska frågade mig varför sopkärlen inte töms. Kärlen med plastförpackningar är på god väg att bli lika överfulla som i förra veckan, nämligen. Det samma gäller kompostkärlen och kärlen för glas. Det låg trasigt glas på soprumsgolvet redan. Jag försökte förklara medan jag tog en bild på kärlen med plastförpackningar för att åter igen lägga ut. Inte vet jag om min bild gjorde nytta sist, men en kan i alla fall försöka. Sopberget i Uppsala är förfärligt!

Överfulla sopkärl med plast. Snart är det kaos igen i soprummet om de inte töms.

En stunds vila efter det och en stund vid datorn gjorde mig hungrig. Idag värmde jag tomatsoppa och åt smörgås till. Soppan och Hopptimisten matchade varandra så perfekt att jag nästan skrattade åt min galna familj. Och kände mig ännu lite mindre ensam.

Hopptimisten och soppan matchar varandra.

∼ ♦ ∼

Jag är mycket trött och har mycket ont. Det blir soffan och läsning i kväll. Boken går mot sitt slut och nu vill jag baske mig veta vem f*n som har mördat och varför och var i hela friden vissa personer befinner sig. Jorå. När ensamheten skaver är inte helt fel att låtsas att litteraturen och dess karaktärer är ens familj.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.