OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg.

Den som väntar på nåt gott väntar ofta för länge. Det tog ett bra tag innan Carina Burmans bok Döden tar semester hittade fram till min postbox. Kanske hade nån tagit semester? Men, som sagt, väntan ökade förväntan. En lördag mot slutet av mars 2025 öppnade jag boken med det härliga gula omslaget och hängde med recensenten Florence på en, vad hon trodde skulle bli, viloresa till Rom. Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!

Vi backar nästan 70 år i tiden, till april 1956. Florence Granat recenserar deckare, men kollapsar på redaktionen. Hon beordras en viloresa. Målet blir Rom och hon tar sig dit med buss. Fast hon hinner knappt till kontinenten innan hennes onda aningar ger henne rätt och ett mystiskt dödsfall inträffar. Allt eftersom bussen rullar vidare avslöjar Florrie, som hon kallas, en efter en av sina medpassagerare och deras hemligheter. Lösningen finner hon i den eviga staden, resans mål.

Det är inte första gången Carina Burman skriver om vare sig Rom och Italien eller deckare. Jag råkar arbeta med hennes tidigare barnflicka, ett barnskötaruppdrag som bedrevs i Italien. Och när det gäller deckare känner jag till att författarens favoritdeckarförfattare är Dorothy L. Sayers. Men just den här boken utspelar sig under 1950-talet och har nog kanske mer blivit inspirerad av Maria Lang och Agatha Christie. Referenser till Maria Lang finns bland annat på sidan 170 i samband med att Florrie försöker klura ut vilket gift som använts. (Favoritförfattaren nämns dock på sidan 27 och på sidan 117 och 245 refereras till densamma samt två av hennes verk. På sidan 241 undrar Florrie vad lord Peter Whimsey, Dorothy L. Sayers huvudkaraktär, skulle ha gjort. Och mot slutet, sidorna 268 – 269, undras först om mördaren har läst Dorothy L. Sayers och sedan hur lord Peter Whimsey skulle ha reagerat.) Nu är emellertid Carina Burman en alldeles egen kapabel och driven skribent och författare. Icke desto mindre får man väl säga att hon med glimten i ögat roat sig rejält när hon har skrivit den här boken. Är den rentav delvis en pastisch? (Jag gillar inte det begreppet, men…)

En hel del tidstypiska fenomen och uttryck har författaren kryddat romanen med. Här nämns till exempel allt från moderna plasticstolar, najlon och titelbortläggning till nödarbete efter krigsslutet. Det röks överallt och hela tiden. Man googlar inte på folk och företeelser och man mejlar inte, man skickar telegram och använder telefonen. Karaktärsbeskrivningarna är detaljerade och en av författarens stora styrkor. Jag fnissar, hummar och föreställer mig. Dess huvudperson, en listig yrkesarbetande kvinna med viss bildning, intresserar sig för omgivningen och inser snabbt att flera personer bär på hemligheter. Pluspoäng blir det förstås för att mitt efternamn har lånats ut till en servitris, en rödtopp.

Språkligt hittar jag flera finurliga och fyndiga formuleringar (ursäkta allitterationen, den var omedveten!). Någons ögonfransar klipper som om personen försöker sända morsemeddelanden fast inte SOS och samma persons kinder slår nästan i lila och skär sig mot hennes klänning. Extra fyndigt blir det när servitrisernas klänningar liknas vid bakverk. Men lammet, det tystar mun! Några mindre korrekturfel hittar jag, men de är som sagt små och de är få.

Själva storyn då? Det här är en långsamt berättad deckare, med stor detaljrikedom framför allt i beskrivningar av utseenden, kläder, mat och dryck. Det enda dödsfallet som läsaren är med om inträffar en dryg tredjedel in i boken. Detta är med andra ord ingen typisk modern kriminalroman där brutaliteter ofta kastas på läsaren så snart denne/a öppnar boken.

Sammantaget skulle jag säga att det här är en charmig pusseldeckare som inte är särskilt blodig. Jag hade önskat aningen mer spänning. Här är själva detektivarbetet, motivet och who dunnit i fokus och det gillar jag också. Det här är inte läskigt alls, men mycket underhållande läsning och perfekt i påskägget, skulle jag vilja säga.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.