OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Mörk onsdagsfrukost trots tända ljus.

Vad kan hända mellan kvällsmat med efterföljande bokreabeställning och morgonen därpå? Tja, jag kan dö. Fast det gjorde jag inte i natt heller. Men eftersom jag inte har nåt att leva för går jag i princip och väntar på att dö. Jag skriver inte det här, kära dagbok, för att du ska tycka synd om mig. Jag skriver det konstaterande. Men just idag blir det som en piss i havet jämfört med det som hände i Örebro igår. Det går fan inte att ta in. Och då behöver jag verkligen inte älta mitt eget skit. Unga människor, som knappt har fått försöka leva… Deras liv släcktes. Och jag, som har levt färdigt, får harva på. Det finns ingen rättvisa.

Onsdagsfrukosten blev väldigt mörk. De tända ljusen vägde inte upp mycket vad gäller ljus och värme. Jag försökte bara göra nåt normalt, nåt vanligt. Äta och läsa. Mitt liv just nu.

Blandad bebyggelse i Uppsala (nytt och gammalt), men ingen snö.

Nåt som också gjorde morgonen mörk var att nästan all snö var borta. Natten hade bjudit på regn och morgonen på blåst. Vinden var kall, så jag tog ändå den blåa dunjackan. Rätt val. Likaså det jag hade på fötterna – de skitfula vinterbootsen. Fläckvis halka, liksom.

Mitt arbete bjöd på en mötesdag – tre möten på förmiddagen och därefter två timmars tyst skrivtid.

Ett av dagens möten hade jag med en person som berättade om sina upplevelser och sin kamp för upprättelse förutom den kamp h*n får föra privat för en släkting. Ibland känns det som om det ligger en hel del sanning i det uttrycket att en olycka sällan kommer ensam. Vissa människor liksom bara… drabbas. Eftersom jag delvis har varit utsatt för liknande träffas vi ibland för att utbyta erfarenheter. Det är mycket svårt. Personen jag hade möte med är dock stark och har ett gott nätverk omkring sig av främst partner och familj. Och så stöttar vi ju varandra. Det är bra. Men det är synnerligen beklämmande det som sker. Det tar inte bort… vanmakten och ilskan över att vissa saker får fortgå och att människor leker domare och anser sig ha rätt att straffa andra. Fy faaan!

Efter det hann jag inte mer än jobba nån kvart så kom nästa… historia. Jag orkar ta emot, det är inte jobbigt för mig, men igen… Fy faaan så livet – och döden – suger ibland…

I just rätt läge kom bästa arbetskamraten L med en riktigt kladdig och söt kaka.

Kladdig och söt kaka levererades i helt rätt stund av bästa arbetskamraten L.

En halvtimme lunch och så på’t igen, med dagens sista möte klockan 14.

Onsdagslunch med Efterspelet i en halvtimme.

Idag behövde jag fixa presenter, för några jag gillar lever och fyller snart år. Då är det alldeles utmärkt att jag måste gå rakt genom stan när jag går hem från jobbet. Mina krafter tog dessvärre slut på eftermiddagen, så endast 50 procent blev fixat i presentväg. Men det är lugnt. Övrigt är planerat för och jag har tid på mig.

Presentfix.

∼ ♦ ∼

Jag gick ett varv med vattenkannan innan det var dags att fixa kvällsmat. I kväll värmde jag mild tomatsoppa och åt smörgås till.

Tomatsoppa och smörgås med Hopptimisten och Efterspelet.

Kaffe på maten intog jag i fåtöljen medan massagemaskinen knådade fötterna. Det händer inget ovanligt i kväll heller. Jag ska läsa och se Vargasommar på TV 4.

∼ ♦ ∼

Och i morrn är det torsdag och nu väntar två dars jobb på distans. Om jag lever. Det vet ingen. Jag har tre möten i morrn och alla funkar att ha via Zoom. På lunchen tar jag en promenad och fixar ytterligare en present samt fredagsmiddag. Lördagsmiddagen är ju redan beställd, men ska inte hämtas förrän lördag lunch.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.