OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det är lika jävla illa idag också, så du som snokar kan sluta läsa här. Vad har du för jävla intresse av min smärta? 

Har levt i nån jävla skuggtillvaro de senaste dagarna.

Övriga som eventuellt bryr sig ska vi vara rädda om, kära dagbok. Fast jag vet inte hur man är rädd om nån. Jag känner mig mest… rädd. För det mesta vill jag vara ensam när jag har ont eller är sjuk på annat sätt. Kanske för att det alltid har funnits nån som har kommit hem sen. Nu är jag ensam och känner mig bara ynklig i min smärta.

De senaste dagarna har jag levt i nån jävla skuggtillvaro. Försökt hålla humöret uppe. Försökt skingra tankarna kring smärta genom att göra annat. Idag har jag också försökt. Men humöret är nere vid fotknölarna. Jag orkar inte roa vare sig mig själv eller andra och har inte ens försökt få upp humöret över nollan.

Jag vaknade (!) och hade jätteont (jag känner att jag lever). Kunde knappt stå, men ur sängen kom jag. Ynkedomen grinade. Oj så synd det är om mig! Sen skämdes jag. Vad är väl jag mer än en fluga när världen utanför är som den är?

Svårt att koncentrera mig på bok och kaffe.

Anna hörde av sig i morse per sms och frågade hur jag mår. Hon behöver verkligen inte det, men det är gott att nån bryr sig. Jag har också kontakt med ett par arbetskamrater. Igår önskade en av dem mig god natt och att jag skulle sova gott. Det var länge sen nån önskade mig det. Sån här omtanke betyder mycket mer än nån kan förstå.

Jag försökte läsa och dricka kardemummakaffe på sängen, men jag hade väldigt ont och svårt att koncentrera mig. Efter ett tag steg jag upp och gick ett varv med dammvippan först, swiffermoppen (den torra) sen. När jag går och när jag gör lätta saker känns det som om smärtan minskar. Visst borde jag dammsuga, men det fixar jag inte just nu. Och kanske borde jag gå ut också, men jag är rädd att jag plötsligt ska falla eller inte orka. Det fick räcka med att gå ner för att vittja postboxen, det var några dar sen och jag väntade faktiskt på ett brev. Men nu har en kvart gått och jag ska försöka resa på mig.

Frukost med Annas marmelad under osten.

Mitt liv är förstås oerhört spännande. (<== ironi) Sen jag skrev sist, det vill säga raden ovan, har jag duschat, ätit rostat bröd och borstat tänderna. På brödet smorde jag marmeladen, som Anna hade kokat på sina äpplen och ingefära, under osten. Jorå, jag lovar dig, kära dagbok, att jag tröstäter. Alla sötsaker är snart slut. Matlådor i frysen finns det några kvar. I morse tog jag fram en låda med spaghetti och kycklingfärs till middag.

Efter frukosten, som jag åt halvvägs in i lunchtid, la jag mig på golvet i arbetsrummet med benen upp på fotpallen. Det är hårt att ligga så, men ryggen gillar det och i cirka fem minuter efteråt – ja, jag lyckades ta mig upp idag också – känns ryggen nästan bra. Sen sätter smärtan klorna i mig igen. Jag lyckades skriva ett långt sms-svar till en kompis medan jag låg där på golvet. Kände mig riktigt… social. (<== ironi igen!)

Tre kuvert i postboxen, två ovälkomna och ett välkommet.

Äventyret fortsätter. Jag inte bara tog mig ner till postboxen (med hiss), jag gick över gården till soprummet med några pappersförpackningar och två tomma glasburkar. Det var bra att jag tömde boxen sen, för brevet jag väntade på låg där. Utöver det tyckte Frälsis att jag skulle hjälpa utsatta i jul och min arbetsgivare och Sjukstugan i Backen att jag skulle vara med i en undersökning om hjärtsvikt. Sorry, men dessa två vita kuvert gick fetbort. Jag har fullt sjå att hjälpa mig själv, inte bara i jul, utan alla dar, och hjärtsvikt vill jag inte höra talas om. Det känns inte riktigt OK att bli uppletad så ur vårdens system…

∼ ♦ ∼

Till middagen i kväll gav jag mig en dessert – en av de två kvarvarande Trisslotterna. Om den gav utdelning? Vänta och se i morrn! Jag åt min pasta med kycklingfärs och färgglada tomater och tyckte… eller ville tycka… att jag hade lite mindre ont. Det kanske bara är hjärtat som är lättare..? Smärtan finns kvar, men är inte lika intensiv som i morse. Jag ska fortsätta titta på Historien om Sverige.

Spaghetti och kycklingfärs med dessert, Hopptimisten och Andra kvinnors liv.

∼ ♦ ∼

Ibland tappar jag sugen, bara. Men så visar nån omtanke och nån annan delger mig andras eländen. Och plötsligt… hittar jag sugen igen. I morrn ska jag sätta alarmet på 5.45 och försöka orka jobba hemifrån.

I kväll…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.