OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Ryggen är åt helvete. Men… jag bet ihop igår och traskade upp i sakta mak till Gamla kyrkogården. Anna kom och hämtade mig på Saint Ollie. Ensam hade jag aldrig gått iväg. Det var massor av människor och massor av ljus. Jag fällde ett par tårar. Det var känslosamt. Saknaden och ensamheten blir så påtaglig kring Allhelgona. Kanske nån får tända ljus för mig nästa år. Nån… Vem?

Massor av ljus…

Mörker, saknad och ensamhet…

På vägen hem stannade vi på Happy Duck Bar och åt var sin Club Sandwich och drack var sitt glas värmande rött. Jag tog min medicin – till vatten, förstås.

Club Sandwich på Happy Duck Bar.

Anna tog en scooter vid järnvägen och åkte hem till sig. Jag stapplade de sista kvarteren hem på egen hand. Det gick bra och jag kom hem.

Det gör mest ont att sitta, men att gå och stå är också svårt. Ligga är bäst. Fast det kan jag inte göra hela tiden. Jag inser också att jag inte kan ta mig till jobbet i morron. Tänkte prova att jobba hemifrån till att börja med, så får jag se hur det går. Jag har några saker jag måste fixa i morrn, dessvärre, inklusive ett par viktiga möten. Mötena kan jag ta på Zoom. Då kan jag stänga av bilden och ligga ner.

Vilken tur att jag kan ligga och läsa!

Här hemma har jag en krycka nära mig alltid. I natt stod den i sovrummet. Den var bra att ha när jag fick gå upp vid femtiden. Slumrade sen till och vaknade 6.45, lagom för medicin. Låg en stund och lurade, men gjorde snart kaffe och låg och läste fram till 9.30. Vilken tur att jag kan ligga och läsa! Skulle bli tokig annars. Jag kan inte sitta långa stunder vid datorn, det blir en kvart i taget, så det här inlägget har jag skrivit utspritt över dan. Bakom ryggen har jag knölat in en kudde för att kunna sitta hyfsat bekvämt.

Det blir som bekant inte alltid som en har tänkt. Jag får försöka överleva. Inte bara ligga stilla utan även röra på mig. Gårdagskvällens promenad gjorde ingen skada alls, snarare tvärtom. Det bästa är att gå när ryggen bråkar. Men jag vågar mig inte på att försöka gå till jobbet i morgon bitti med en tung ryggsäck. Tänk om jag inte klarar det, kanske till och med får svårt att vända och ta mig hem. Jag får se hur det känns senare i kväll, men jag är inställd på att vara hemma och försöka jobba. Det är faktiskt läskigt att vara ensam och känna sig ganska… hjälplös.

Det mest spännande jag skulle göra idag var att försöka duscha. Igår gick det oväntat lätt att ta sig i och ur badkaret, även idag funkade det. Jag åt rostat bröd till frukost, var inte så jätthungrig.

Rostat bröd till frukost i sällskap med Hopptimisten och Drottningen.

Jag hittade pyjamasbyxor till mig, trots att jag inte är nån far.

Middagen var planerad och alla ingredienserna fanns hemma. Matlagning funkar bra även för den ryggonde. Det mesta sköter sig själv vid spisen, jag behöver bara röra lite. Men… jag hade ingen mjölk. Fråga mig inte hur jag kom i och ur bilen, det gjorde jag bara. När jag väl kommit på plats i sätet och kört en stund blev jag livrädd att jag inte skulle komma ur. Som vanligt bet jag ihop – och kom ur. När jag ändå var på City Gross passade jag på att köpa fil och bröd också. I varuvagnen som jag hängde på slängde jag också ner ett par pyjamasbyxor – trots att jag inte är nån far. (De var skyltade som Fars dags-present.) Lyckades prova dem när jag kom hem och de var lite stora och hade inga fickor, men de får duga, de var inte så dyra.

På eftermiddagen låg jag på soffan och läste – och fikade, precis som igår. Ja, det går att fika liggande. Framåt kvällningen var det sen dags att laga mat. Jag behövde bara koka potatis och värma kycklingbullarna och såsen. Ryggen var inte rolig och krampade en hel del. Plötsligt liksom hugger det till utan att jag egentligen gör nåt.

Det går att fika liggande. Här har jag en Noisette på min assiett.

Kycklingbullarna var inte som mammas, men helt OK.

Sista avsnittet av säsongens Tunna blå linjen visas i kväll på SvT och det ska jag se innan jag ramlar i säng. I morrn går jag upp i vanlig tid och känner efter, men i skrivande stund inser jag att jag nog inte ens ska försöka ta mig till jobbet, utan i stället försöka göra det viktigaste hemifrån.

Novemberhimlen utanför i skymningen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.