OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Mimmi redo att hugga in på racletten.

Äntligen blev den av på riktigt, den utlovade raclettemiddagen för vännen Mimmi! Vid ett tillfälle när hon var här fick jag bara bjuda på vatten… Det kändes futtigt med tanke på all hjälp jag har fått av henne med bland annat sjuktransporter.

Men helt och hållet fick jag inte bjuda. Mimmi hade med sig egenodlad potatis. Den var av yppersta klass!

Jag ställde fram grill, fransk racletteost, cornichons, syltlök, oliver och pepparmix medan vi sippade på var sitt glas riesling, det sista ur en öppnad flaska. Jo då, vinet var till belåtenhet, så jag öppnade en flaska till. Vinet är ju inte så starkt och nej, jag kände inte av hjärtat. Tvärtom mådde jag bara bra.

Ett halvt kilo ost smockade vi oss, för här är vi

”inte snåla med fisken

som somliga i en gammal bekantskapskrets, en krets både Mimmi och jag verkar tycka vara helt OK att inte röra sig i längre. Nånstans efter så där 25 år blev vi liksom vuxliga.

Den lilla desserten, en noisetteskapelse från Butiken på hörnet, intogs i vardagsrummet på assietter och med silverskedar, men utan kaffe. Desserten blev verkligen pricken över i:et. Triller rules – ibland!

Riktig raclettemiddag!

Högsta Toffelomdöme för noisetten.

Mimmi drog sig hemåt vid 22-tiden – det är ju en dag idag också och hon skulle resa söderut. Jag diskade och skulle precis sätta mig för att läsa när det kom sms från Mimmi att hon anlänt säkert hemma hos sig. Själv ramlade jag i säng nånstans vid 23.30-tiden och sov ganska bra i natt, i alla fall till klockan 6.15.

∼ ♦ ∼

Motalaboken gör mig nostalgisk. När fan blir gammal blir han religiös, du vet.

Vid 7-tiden satte jag på morgonkaffet. Medan det puttrade i perkolatorn ställde jag in den rena och torra disken (glasen torkade jag noga av) samt tog reda på lika ren och torr tvätt från igår. En härlig hög med strykning väntar mig – och den kan få vänta till i morrn. Jag tillbringade ett par timmar i sängen med Motalaboken och kaffe i en gammal senapsmugg från Höganäs – jag älskar att dricka kaffe ur de där muggarna (jag har flera, men självklart dricker jag bara kaffe ur en av dem åt gången). Och roligt var det att läsa om gamla hemtrakter – en skola jag gått på, en gata jag har beträtt många gånger, en rondell jag har kört i, ett lasarett jag har blivit av med blindtarmen på och så vidare. Jag blir nostalgisk. Det ligger en hel del i att fan blir religiös när han blir gammal.

Gula löv i björken utanför.

Idag tänkte jag inleda dan med lite hemmafix. Eftersom det innebar en del… ljud ville jag vara juste mot grannarna och vänta till en bit in på förmiddagen, i alla fall. Så jag satte mig vid datorn i arbetsrummet och tittade på den maffiga björken i allén utanför. Även om det är jättevarmt här just nu går vi onekligen mot höst. Många av löven i björken har gulnat.

Det får mig att fundera på om jag ska röja på balkongen nästa helg. Jag sitter ändå inte där ute – har gjort det en enda gång sen jag flyttade hit. Till nästa säsong får jag fundera rejält på hur jag vill ha det där ute så att jag vill sitta där. Om jag nu får en säsong till i livet. Det vet en aldrig.

Det hemmafix jag skulle göra var att sätta upp smideslampetterna på ömse sidor om Stapelberg*-trädet över vinskåpet. Lampetterna har inte suttit uppe sen New Village och nu ville jag inte ha dem liggandes i ekbyffén längre. Inte helt enkelt att få dem på rätt plats med tanke på gardiner och CD-skåpet som nu också står där. Högra lampetten gick hur enkelt som helst att få upp, men vid den vänstra tog det tvärstopp i väggen. Därför fick jag förskjuta den lite, nåt jag inte tycker märks på bilden. Vad tycker du, kära dagbok???

Ta-daa! Smideslampetterna slipper ligga i ekbyffén och är nu på plats.

Som alla kroppsarbetande hantverkare och fotverkare behövde jag sen ta rast. Det blev en rejäl lördagsfrukost med rostat bröd, fil, ägg etc. Jag tog en promenad längs Memory Lane med Hopptimisten på ”mina” gator och ställen i Motala genom Emelie Schepps bok. Ljuvligt orange är de båda två.

Lördagsfrukost i orange.

Hopptimisten var mycket nyfiken på helgkassarna.

Efter dusch och tandborstning drog jag iväg till Kvarnen för några ärenden. Jag gick till skomakaren med mitt trasiga bälte, men han tyckte inte att det var värt att laga. I stället gjorde han ett inre hål ytterligare i mitt gamla bälte. Det får duga tills vidare. Det viktiga är att jeansen sitter uppe. Men jag kanske återvänder och köper nåt av skomakarens bälten. De var skitsnygga, särskilt ett i brunt…På Korgtassen handlade jag ett par saker samt hämtade två stycken helgkassar. Hopptimisten var mycket nyfiken.

Båda kassarna fick plats oöppnade i kylskåpet. Men än var jag inte färdig! Jag stegade iväg till Butiken på Hörnet för att köpa en bonus-dessert till mig själv och kvällens gäst, Anna. Inte snåla med fisken!!! Ja, de där Noisetterna som jag köpte igår var bland det godaste jag har ätit på länge!!!

Jag gick till Butiken på Hörnet och det tyckte Hopptimisten var jättebra.

Bonusdessert till i kväll. Så jävla goda!

Men… dåliga tecken/möten på väg till Butiken på hörnet. Först den där snubben som tror att en förening är ett företag. På vägen tillbaka en person som kastade sig runt min hals. Följande yttre och inre dialig utspelade sig:

”Person yttre dialog: Men heeej! Det var länge sen.
Jag inre dialog: Vem faaan är det där? Å fy fan, närkontakt med okända människor.
Jag yttre dialog: Hej!
Person yttre dialog: Är du på väg hem, eller?
Jag inre dialog: Va fan har du med det att göra?
Jag yttre dialog: Jaa…
Person yttre dialog: Men du, hälsa hem!
Jag inre dialog: Jävla stolpskott! Har du nån aning om vad du säger?
Jag yttre dialog: Till vem då?
Person yttre dialog: Jaa… nån inte vet jag vad hon heter.
Jag inre dialog: Jag lever ensam.
Jag yttre dialog: Hej då!
Ridå.

∼ ♦ ∼

Nu ska jag lägga mig på soffan, micra en mugg kaffe, läsa och invänta kvällens gäst.

∼ ♦ ∼

*Dagmar Stapelberg, elev till Isaac Grünewald och en fantastisk konstnär som aldrig blev riktigt erkänd.

Livet är kort.