OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en bok jag köpte till mig själv i sommarpresent.

Den som köper presenter till sig själv köper sällan fel saker – det blir oftast rätt och jättebra. Jag köpte böcker till mig själv i sommarpresent. Hittills har de varit både rätt och jättebra. Sara Paborn blev en ny författarbekantskap som jag stiftade när jag läste hennes bok Svartstick.

Tre kvinnor: Paula, 39 år, anländer till en kursgård i Dalarna för att få andrum i sin kaotiska tillvaro. På gården, i ett av husen, bor sedan länge Gunni. Hennes liv har stannat upp efter en omtumlande passion. Och i slutet av 1950-talet förälskar sig den unga Anita i Bengt, han som har öppnat traktens första snabbköp. Fast Bengt är gift… Alla tre kvinnorna har var sin hemlighet, men enligt baksidestexten flätas deras liv samman – av en svart silkestråd.

En sak jag direkt reagerar på är att Bengt packar ner Anitas varor i en plastpåse. Det fanns inga plastpåsar i Sverige 1958, möjligen nätkassar av plast. Plastpåsen skapades runt 1960, men nån produktion kom inte igång förrän 1961. Detta borde en redaktör ha slagit ner på. Men… skit samma… Jag läser vidare…

Av de tre kvinnorna är det Gunni jag direkt känner mest med och för. Hon, vars mamma är som hon är. Gunni har en hörselnedsättning och den har mamman inte riktigt velat låtsas om genom livet. Hur detta har påverket Gunni skildras väldigt initierat. Det är så på prickenskildrat att jag inte kan låta bli att undra hur mycket dessa två karaktärer har lånat av verkliga förebilder.

Paula är den jag minst begriper mig på. Jag får inget grepp om henne. Själv verkar hon vägra släppa greppet om sin vuxna dotter. Har man en kille när man är 39 år? Hmm… det finns inga bra ord för partner av nåt kön. Hon är tillsammans med en man, men han är inte hennes man-man för de är inte gifta. Om jag som kvinna och 60+ skulle skaffa mig ett sällskap i min egen ålder och ha ett förhållande med, skulle hon då vara min tjej? Njaeee, knappast. Eller..? Vad 17 säger man? Efter ungefär en tredjedel av boken får jag förklaringen till varför hon egentligen mår skit. Då blir Paula mer levande för mig.

Anita då? Hon som har skrivit en dagbok i slutet av 1950-talet. Den vackra, unga Anita som förälskar sig i en krake till karl. Hon som råkar… Nej, stopp och belägg! Ingen spoiler!

Hur de tre kvinnorna ”hänger ihop” ska jag inte avslöja här. Men det är en märkvärdig skönlitterär roman som jag slukade, jag som föredrar kriminalromaner…

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.