OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om första delen i en trilogi skriven av en för mig ny författarbekantskap.

Under ett besök av vännerna FEM och Finske Pinnen sommaren 2024 här i Uppsala tog jag med dem till Uppsala bokhandel. Där finns ofta böcker till bra priser, såväl nya som lite äldre, och såväl inbundna som pocketböcker. Vid sommarbesöket fyndade jag Magnus Jonssons bok (inbunden) med den i mina ögon lite obehagliga titeln Mannen som lekte med dockor. Boken visade sig vara första delen (vilken tur!) i en trilogi. Författaren var en ny bekantskap.

Krypteringsexperten och doktoranden Linn Ståhl arbetar med sin avhandling på KTH när kriminalpolisen hör av sig. De behöver hjälp med en utredning av ett mord. Det handlar om en ung kvinna som har hittats mördad i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Den mördade har styrts ut till porslinsdocka. Linn Ståhl och poliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson bildar ett udda team.

Jämfört med boken jag läste före denna är det här väldigt hårdkokt. Karaktärerna är nästan träaktiga. Jag får till att börja med inget grepp om dem. De är för schablonmässiga. Med detta påtalat säger jag inte att det är fel, det passar den här sortens spänningsroman.

Miljön är som så ofta i kriminalromner Stockholm, men inga platser skildras med nån direkt värme i den här boken utan mer som… hållplatser där karaktärerna vistas en stund för att göra nåt såsom äta och/eller dricka, undersöka en mordplats etc.

Även om det är spännande känns det här som en bok som anspelar lite för mycket på Stieg Larssons böcker. Men den når inte alls upp till samma klass. Ibland blir anspelningarna nästan tröttsamma. Temat med rasism är en sån anspelning och Linn Ståhl ska vara en sorts Lisbet Salander. Erik Svensson är dock en Gunvald Larsson-typ, en karaktär i en annan kriminalserie. Det är för mycket… lånat. Vidare tycker jag att boken är onödigt lång. Så jäkla mycket händer inte egentligen. Men okejrå. Slutet är rätt spännande.

Toffelomdömet blir medel. Frågan är om jag ska läsa de övriga två delarna i trilogin eller låta bli.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Hatet-trilogin:

1. Mannen som lekte med dockor (läs inlägget ovan!)
2. Asätarna i Kungsträdgården
3. Kvinnan som jagade ensam

Livet är kort.