OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Regnbågsflaggan står fint i paraplystället i hallen. Jag har inget att fira eller flagga för.

Fredagskvällen fortskred framför TV:n. Jag hittade en bra brittisk kriminalserie på TV4 Play, The Serial Killer’s Wife, och såg alla fyra avsnitt av den. En kan bli galen på reklamen, dock… Själva avsnitten i sig var annars cirka trekvart långa. Nu blev de… längre.

Jag snaskade lite chips och choklad och smuttade på ytterligare ett glas vin från Toscana. Drömde mig bort… Även om jag trivs hemma skulle jag vilja resa. Inte ens Stockholm och Pride blev det i år. Det måste finnas yngre som kan ”ta över”. Friska människor som idag kunde gå paraden för dem som inte kan. Eller orkar. Jävla skithjärta. 

Regnbågsflaggan har stått i paraplystället hela veckan. Jag har inget att fira och flagga för. Och Stockholm den här veckan, förresten… Säkert bara massa fula och fulla ex som jag inte vill se. Såna som bara gör mig sjukare. Såna som bara vill ha nåt av mig. Såna som tror att det bara är att klampa in i mitt liv igen för att jag är sjuk och/eller singel, såna som inte har brytt sig på år och dag utan som lämnade mig hårda ord om svek. Vem kan hjälpa att en kärlek tar slut..? Själv har jag slutat att önska att få vara nåns nummer ett. Det blir aldrig så.

Trashat Sivia torg får illustrera hur det känns inuti.

∼ ♦ ∼

Lördagsmorgon med kaffe på sängen i lördagsmuggen och Sara.

Även i morse var jag astrött trots att jag gick och la mig i hyfsad tid. Jag fattar inte hur jag ska fixa att gå upp 5.45 när jag nu börjar jobba igen på måndag. Så tidigt behöver jag gå upp för att inte stressa, för att låta magen få tid att reagera om det behövs och för att klara av att göra allt det som ”alla andra” gör en vardagsmorgon (duschar, äter frukost, dricker kaffe, läser, går till jobbet etc).

Men idag var det lördag och på lördagar är jag ledig. Runt åttatiden vaknade jag. (Förutom 6.25 när jag var upp och tog min medicin). Jag drack kaffe på sängen i min lördagsmugg och jag läste om Sara. Det är hög igenkänningsfaktor på sina ställen i boken. I morse kom jag väl inte riktigt in i boken. Det dök upp några foton som påminde om andra tider, ett annat liv. Bara fina minnen, ska tilläggas. Samtidigt en påminnelse om mitt misslyckande.

Som så ofta när jag är ledig blev det frukost vid lunchtid. Då funderade jag ut vad jag skulle äta. Idag hade jag nämligen bestämt att jag skulle laga mat. Det fick givetvis inte bli nåt komplicerat eller tidsödande. Jag bläddrade i min gamla svarta receptbok och hittade ett pastarecept. Frukostlunchen var annars rejäl och jag stod mig ända till kvällen – en liten glass slank ner däremellan dock.

Lördagsfrukost vid lunch. Och detta är före duschen för mina bleka shortsben skymtar under köksbordet.

Att sitta inne en hel dag är inte bra för nån. Efter duschen gick jag ner på stan för att bland annat handla ingredienser till middagen och lördagsgodis, men också leta efter ett nyckelskåp. Jag gick ungefär 3,5 kilometer och fick jävligt ont i vänsterfoten. Att hitta ett nyckelskåp på stan var lönlöst. Jag kom hem med några nyckelringar i alla fall så att jag kunde märka mina nycklar innan jag glömmer bort vart de går. De får tills vidare ligga i en låda nånstans. Jag har för övrigt letat lite efter det bruna kuvertet också, utan framgång, givetvis. Nu har dessutom en av farfars små tavlor försvunnit. Den har varit i arbetsrummet, men där är den inte längre. Är det troll som snor mina prylar elller vad?

Delar av dagens shopping.

∼ ♦ ∼

Jag lagade mat. Jag orkade också duka, äta maten, plocka undan och diska trots att jag bara vilat en kvart på soffan innan. Det blev mycket mat. Jag kanske åt lite mindre Castellopasta eftersom jag ville mumsa några bitar ost också, men det finns en rejäl portion mat kvar tills i morgon. I morgon lägger jag dessutom ut receptet, för det här var riktigt snabb matlagning och sånt gillar jag.

Lördagsmiddag: Castellopasta. Sällskap: Hopptimisten och Sara.

Lördagsdessert: Ostbricka.

Så här mycket mat blev kvar!

∼ ♦ ∼

Jag är faktiskt mer än lite sjuk.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur okänsliga vissa människor är, snudd på oförskämda. Eller… både och. Jag, jag och jag och inte en fråga om hur omstarten av mitt hjärta gick eller hur jag mår. (Det blir mycket jag, jag och jag här på bloggen också, men det är ju min blogg och när få eller ingen frågar om läget måste jag berätta för… mig själv i alla fall.) Det är ett fåtal som har förstått hur sjuk jag är. OK, jag kanske döljer det väl. Eller så lyfter jag fram det braiga och bara det dåliga till en viss gräns. Men att göra andras jobb gratis, till exempel redaktörsarbete eller marknadsföring, ställer jag inte upp på. Ni borde skämmas som ens frågar! Och ni som inte har tid för mig, glöm inte bort att tiden inte är för evigt. Nu har ni haft era chanser. Mitt liv är för kort för att ägna mig ytterligare en millisekund åt er. Det är liksom inte säkert att det finns nåt ”sedan”.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.