OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Förra veckan var en riktig fiskvecka. Det sägs att en blir smart av fisk, men jag vet inte, jag. I vart fall trubbar fisk inte av känslorna, de sitter utanpå just nu. På lördagen hade jag köpt makrill till middag. Det var gott och salt och benigt. Kanske satte det fart på en och annan hjärncell, men känslorna… De är ”all over the place”. Finns det inget som kan dämpa dem, kära dagbok? Joo… vin. Men det drack jag inte i lördags. Det blev en öl till maten och till lördagsgodiset och till Shetland.

Det sägs att man blir smart av fisk, men känslorna trubbas inte av.

∼ ♦ ∼

Passande bok jag läser just nu.

Igår var det söndag men fan ingen vilodag. Vi skulle ha visning av lägenheten klockan 15 och ägnade större delen av dan åt att städa och fixa. Jag inledde en timme med läsning och kaffe på sängen. Boken jag läser, Studie i mänskligt beteende, är synnerligen passande. Jag vet inte hur jag beter mig. Hela jag är så uppfylld av sorg över mitt misslyckande, jag är ledsen, jag är besviken och jag är arg. Arg är jag för att jag inte har fått ta del av nåt som har pågått en längre tid och för att samtalspartnern inte har varit utomstående utan en person som har varit med och slagit in spikar i min kista. Men det klart att man inte kan begära att en person ska agera vuxet, för i krig och kärlek är som bekant allt tillåtet. Jag ska därför agera likadant och inte tiga utan släppa några ord jag har fått mig tillsända när allt det här är över så får du avgöra, kära dagbok, vem som har förnuftet i behåll och vem som inte har det. Sånt jag har fått höra om somliga är allt från ”utvecklingsstörd”, via ”fruktansvärt obehaglig” till ”gör mig livrädd”. Mitt eget omdöme sparar jag som sagt till efteråt. Notera dock att jag inte förväntar mig empati från nån av dem. Det övergår deras förmåga.

Anna drog det tunga lasset före visningen, men även jag gjorde vad jag kunde efter bästa förmåga. Lusten var lika med noll, jag vill verkligen inte det här. Nu måste jag foga mig och det har jag aldrig varit särskilt bra på. Jag hjälpte till att bära, fixade lite i Bokrummet, var uppe på vinden med krukväxter, flyttade in katternas klätterträd från Salen till Pojkrummet, dammade, dammsög, torkade golv med mera. Anna putsade fönstret i Bokrummet, städade badrummet, gästtoan och köket, piffade med mera. Vi hann klart i tid, det vill säga när mäklaren stack nyckeln i låset.

Gårdagens (?) leverpastejmacka avåts i tystnad på ett av Linnékaféerna.

Vi gick upp till ett av Linnékaféerna på Svartbäcksgatan och satt i en nedsjunken soffa. Där tuggade vi på en semla (Anna) och en leverpastejmacka från gårdagen (jag) medan vi teg. Nej, det var ingen rolig och trevlig söndagsfika alls. Var och en höll på sina tankar till dess att mäklaren ringde Anna för att rapportera och säga att vi kunde komma tillbaka.

Nån middag blev det inte för min del. Jag nöjde mig med en ostassiett och två glas bombvin för jag behövde sova. Vi såg tre avsnitt av Ragdoll på BritBox och sen slocknade jag som ett ljus – i sovrummet. Det var bestämt att vi skulle sova där båda två, för vi orkar inte släpa mormors säng mellan Pojkrummet och Bokrummet hur många gånger som helst. Jag sov bra till skillnad från Anna.

Tillbaka i sovrummet.

∼ ♦ ∼

Vardagsfrukost som vanligt i köket.

I morse var det måndag och allt var som vanligt igen. Nästan. I kväll är det den andra visningen av lägenheten, så än så länge plockar en inte fram mer än det nödvändigaste. Och det mesta göms igen. Detta medför att en inte hittar nästan nånting ett tag. Därefter hittar en en del saker. Vissa saker hittar en aldrig. Dagens visning hölls på kvällstid, så först skulle jag jobba. Märkligt nog vaknade jag som sagt inte i Bokrummet utan i sovrummet. Sängen är underbart skön. Stackars Anna hade blivit väckt av katterna och sov på soffan. Jag fick njuta av en natts nästan helt obruten sömn. Ovanligt och fantastiskt. Frukost åt jag i köket och det var i alla fall precis som vanligt.

Röda bollar och hjärtan togs ner i morse.

Morgonen var dimmig, men jag såg att de röda bollarna och hjärtana tas ner från träden vid ån. Det är väl dags, kan jag tycka. Jag är inte så mycket för vare sig röda bollar eller hjärtan längre, så plocka bort skiten bara är min inställning.

Arbetsdagen innebar möten och planering inför kommande artiklar. Jag väntar fortfarande på en bild.

I kväll är det den andra lägenhetsvisningen och igår orkade jag inte skriva. Den här texten har jag lyckats skriva på raster och fixade det sista efter jobbet. Några vackra ord blir det inte, jag är matt i lacken, less, ledsen, och har ont i ljumsken med mera.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.