OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Bilden av smärta.

Det var ingen bra kväll igår. Så mycket stress. Typ ”alla” ville prata med mig, att jag skulle ha en åsikt, att jag skulle handla, att jag skulle ses. Vissa var förstås roligare än andra att höra från. Biografmaskinisten, till exempel. Vi ska äta middag i morrn efter jobbet. Nu hoppas jag att kroppen håller för det.

Runt 20.30-tiden slog den till, Smärtan med stort S. Det var ett sånt smärtpåslag att jag inte vet om det var magen eller hjärtat eller kanske ”bara” ångest. Hela vänstra sidan av överkroppen kändes som om det stod nån tungviktare på den och trampade. Jag testade alla knep – skrev sms till kompisar, spelade mobilspel, gick omkring, kröp ihop. Inget fungerade. Jag trodde åter igen att jag skulle dö. Det gjorde jag uppenbarligen inte. Och jag vill ha till protokollet att jag inte är rädd för att dö, jag hatar bara smärtan. Den förlamar mig. Den fick mig att kvida och gråta. Till sist somnade jag, ihopkrupen i sängen med gammelnallen i famnen. Jag saknade nån att hålla i handen. Jag saknade min mamma. I morse när jag läste nedanstående rader i min bok på gång inser jag fakta. För när jag dör finns det ingen som gråter över mig. Och när jag är döende finns ingen som håller min hand.

När jag dör…

∼ ♦ ∼

Det brusar inuti…

Nej, som sagt, dog gjorde jag inte igår. Tyvärr. Eller… så ska jag inte säga, livet är en gåva. Jag har bara lite svårt att se det för tillfället. Det brusar inuti och jag orkar inte med livet. Men jag gav katterna mat, duschade, åt frukost och promenerade till jobbet som vanligt i morse. Det var halt idag och runt nollan. Ingen nederbörd dock och det mesta av gårdagens snö hade regnat bort. Sista biten fick jag sällskap av en av jobbets L. Det var lite svårt för mig att prata medan jag gick, men det funkade hyfsat. Lite jobbprat blev det dessutom.

Jag vill åter igen höja mina arbetskamrater till skyarna, såväl de närmaste på avdelningen som andra på andra avdelningar. Det är gott att bli sedd och att få en kram när man bäst behöver en.

Uppe på jobbet blev det några timmars arbete vid datorn samt två möten innan det var dags att gå iväg för ett besök i vården. Och efter det blev det lunch. Idag köpte jag en trekantsmacka med tonfisk för omväxlings skull. Jag är lite trött på den skumgummiaktiga ostmackan med vallmofrön som kilar in sig överallt. På eftermiddagen var det sedvanligt jobb och korrekturläsning, bland annat.

På besök i vården.

Lunch med trekantsmacka idag.

Vårdbesöket gav mig mycket att fundera över. Nu är det inte bara mina kompisar som säger till mig att sluta vara för snäll och börja tänka på mig själv mer. Tänka mer. På mig själv. Själv. Ensam. När då? När jag dör?

Tänka mer på mig själv…

∼ ♦ ∼

På Main Street hade mina bokreaböcker levererats. Det visar att jag tänker på mig själv till viss del. Det är nåt alldeles visst med att öppna ett bokpaket och doppa näsan i nya böcker och bara andas in… Den här gången nätshoppade jag fyra ganska nya böcker på rean:  Jävla karlar, Dockan, Studie i mänskligt beteende och Skulden man bär.

Ett härligt paket med bokreaböcker.

Fyra ganska nya böcker köpte jag på årets bokrea.

Jag vill göra som Lucifer.

Anna och jag har diskuterat och planerat inför visningarna av lägenheten. Troligen blir det onsdag och söndag nästa vecka, det vill säga den 28 februari och den 3 mars. För min del innebär det att jag får avstå från att vara med på ett firande av en 50-årsfyllande arbetskamrat respektive inte få besök av en kompis den första helgen i mars. Uppoffringar? Ja. Men det kanske är lika bra med tanke på hur min mage uppför sig. På vägen från jobbet till Main Street blev jag tvungen att slinka in på en toalett på ett hotell eftersom jag var rädd att inte hinna till Main Street-toaletten. Så nåt ätbart får jag vänta med till senare att försöka få i mig. Känner mest för att göra som Lucifer. Men det går förstås inte. Jag har haft lite sms-kontakt med oroliga kompisar som bryr sig om mitt mående och jag har fått och betalat 90 spänn för 15 flyttkort.

∼ ♦ ∼

På lunchen hade jag tidsinställt ett inlägg om ett rieslingvin. Läs gärna!

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… Nån skrev till mig följande, bland annat.

”[…] Du har haft en svår men spännande tid. Nu är det dags att koppla av. Oavsett […] behöver du en partner. Du behöver det för att hitta balans. […] 

Och det känns inte helt OK, faktiskt…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.