OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…

Mitt trasiga hjärta är stängt.
Den som tror att jag är lycklig tror fel. Men jag försöker att inte falla. Jag försöker att stå upp och ta konsekvenserna av mitt handlande. För även om det jag går igenom just nu inte är mitt val är jag givetvis skyldig till att det har blivit så här. När jag smakar på ensamheten känns den ibland inte så pjåkig – till dess att jag inser att jag verkligen är ensam. Att inte ha nån familj är emellertid nåt jag sakta har vant mig vid genom åren. Från att ha tillhört har jag både förlorat och ställt mig utanför. Till viss del kan man välja sin familj, till viss del inte. Vänner kan man välja helt och fritt. Så nu tar jag konsekvenserna av att vara inte bara föräldralös utan familjelös. Jag väljer vänner i stället. Nån ny familj är inte aktuellt att jag skaffar mig. Min resterande tid här är kort och jag tänker inte blanda in nån annan känslomässigt i den. Mitt trasiga hjärta är stängt. Måste vara stängt för att orka gå vidare.
Den som tror att jag är lycklig har fel. Men jag tror att det finns många som är mycket lyckliga nu när det blev som det blev. Skål för er! Glöm inte bort att allt kan gå i tusen bitar, dock.
∼ ♦ ∼
Kylan har återvänt. Det har blivit kallt igen. Vinter. Inte skitkallt men ganska kallt. I morse var det neråt en åtta minusgrader. Jag tände ljuset på frukostbordet mest för värmens skull – som så ofta en natt med dålig sömn. Två gånger vaknade jag och klev upp. Från klockan fyra låg jag klarvaken och spelade först ett par mobilspel och sen läste jag. Strax före klockan sex gav jag upp och klev ur varma sängen.

Åvattnet brusade.
Vattnet i ån är inte fruset, det brusar men ser jävligt kallt ut. Precis som det var inuti mig den här morgonen. Jag hade en arbetsuppgift som jag bestämt mig för att utföra efter mitt vårdbesök för att inte bli stressad. Det spelade ingen roll, jag var spänd som en fiolsträng ändå. När jag mötte Lisbeth, som egentligen heter nånting heeelt annat, brast det bara för att hon sa att jag såg så pigg och fräsch ut. Jag är fan inte pigg och fräsch, vissa stunder står jag på kanten till ett större sammanbrott på grund av sömnbrist, kris x 2, hjärtat eller whatever. Men Lisbeth känner mig och jag var ju inte arg på henne. Vi bokade in en pratlunch nästa vecka, dan innan hennes operation.
Så gick jag mot utgången och mötte bästa E i trappan. Då kom nästa mindre sammanbrott. Vad händer? Fina E följer mig hela vägen till mottagningen! Vi pratar hela vägen och jag lugnar ner mig så mycket att jag orkar ge stöd, vid öppna spisen, till fina receptionisten som ville be om ursäkt för nåt som hände vid förra besöket, nåt jag inte ens noterade. På två goda samtal följde ett tredje där jag var helt i fokus och till och med fick beröm. Jag kan! Jag är stark. Men jag är också svag ibland och, som sagt, rädd för det stora sammanbrottet. Rosengången var väldigt frusen, hal och grusig idag. Lika lite lycklig som jag.

Pastalunchrester från igår blev dagens lunch.
Samtal är emellertid utmattande. Jag blev väldigt trött efteråt och känslorna satt på utsidan. På jobbet kämpade jag med ”bakläxan”. Det var en del trixande och jag skrek på hjälp några gånger. Kanske att jag fixar det hela på egen hand nästa gång? (Stora A är nog galen på mig.)
Dagens lunch blev kycklingpastaresterna från igår. Jag värmde nere i lunchrummet och åt i sällskap med Dottern i Tysta matsalen. Men fan, Tysta matsalen är ju inte tyst längre. Man fååår prata, lite grann. Där fördes minst två konversationer och jag stod ut tio minuter.
På eftermiddagen jobbade jag med att lägga ut artiklar. Jag behöver träna på detta, eftersom jag inte fått nån utbildning. I fredags var det eventuellt jag som råkade stoppa hela artikelarkivet i papperskorgen. Allt gick att rädda dock. Dagens fadäs drabbade enbart mig själv eftersom jag raderade alla mina morgonmöten, både dem med samordnaren och dem med avdelningen… Vidare pratade jag med en utbildare och bad att få en skräddarsydd utbildning. Det skulle jag få när jag så önskar. Vilken fin service av EL!
∼ ♦ ∼

Thaisoppa passade bra denna kalla kväll.
Det blev en kall kväll, så när jag kom till Main Street micrade jag en skål thaisoppa och sörplade i mig tillsammans med två mackor. Jag körde en maskin tvätt, för det är ju så att oavsett vad som händer lever jag här och nu och kläder blir skitiga.
Igår hade vi mäklaren på besök, på fredag kommer min tänkbara flyttfirma plus att jag har onlinemöte med banken och nästa fredag är det fotografering av lägenheten. Det ska bara fungera, jag ska klara av det, komma igenom och ut på andra sidan. Men det lär bli fler sammanbrott. Tro inte att jag är lycklig.
Nån hade i alla fall piffat på Main Street. Det var inte jag. Kan det ha varit Citrus eller Lucifer? Så lite drog jag på smilbanden också denna annars tårfyllda dag.
∼ ♦ ∼
I morrn deltar jag i avdelningsdag med efterföljande middag på kvällen. Jag tror inte att det blir nåt inlägg då, kära dagbok.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… Delar av mitt horoskop, som jag läste tidigt i morse, visade sig för första gången vara rätt så på pricken…
”Det finns människor som vill göra något för dig. Känslan av att du är helt ensam är därför inte berättigad. Kanske kan du också ge en hjälpande hand oftare. […] Du är till exempel alldeles för generös med dina pengar. Innan du vet ordet av är de borta. […] Säg inte ja till allt, du kan inte splittra dig själv.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.










Som Gunvald Larsson sa: ”lycka är jävligt överskattat. Man får vara nöjd om man är lite glad ibland”. Snart, snart kommer vårsolens strålar att mjuka upp ditt kalla inre och då hoppas jag att allt kan kännas lite, lite lättare. Ny lägenhet, sol och vänner kommer att stärka ditt hjärta. Fan så filosofisk jag är 🤓
GillaGilla
Det har varit lite väl mycket olycka de senaste åren. Kanske kan det bli bättre. Men det är så dags nu när jag snart ska dö. Så filosofisk är jag.
GillaGilla
Jag tror man behöver få bryta ihop ibland när livet är jävligt. Det känns fint att du har vänner runt dig som stöttar och hjälper! ❤ Och jag hoppas och tror att du kommer hitta glädje i det nya kapitlet som livet går in i med flytten.
GillaGillad av 1 person
Jag har så fina vänner. Och du har nog rätt i att det nya kapitlet i mitt liv blir bra. Så vill jag i alla fall tänka. 🤔
GillaGilla
Jag blir glad när jag ser att du har fina vänner i din närhet, jag tror ingen är lycklig i ett uppbrott, men, bryta ihop och komma igen tänker jag… det är en tuff tid att ta sig igenom en flytt/separation och landa på nytt, men hoppas att det kommer kännas bättre och att du känner att det blir bra när då fått ditt eget att piffa till och göra till ditt eget !! kram
GillaGilla
Jag har jättefina vänner och utan dem hade jag inte suttit här idag el kommit så här långt som jag har gjort. Vännerna är sinsemellan väldigt olika o jag umgås med dem på olika sätt. Hoppas också att jag kan finnas där f dem om det behövs.
Jo då, det blir säkert bra sen. Efteråt. När jag är igenom. Sen ska jag inte släppa in nån igen i mitt trasiga hjärta. 🏃🏼♀️❤️🩹
Kram! 🫶🏻
GillaGilla