Kära dagbok…

Jepp! Ett sista Luciatåg blev det igår kväll via televisionen (SvT Play). Anna bjöd på korrekt fika till. Äntligen fick jag en lussebulle – serverad på Luciafat. Det tackar jag för.

Gårdagens sista Luciatåg.

Anna serverade lussebullar till.

Utöver det blev det bokbyte. Jag bytte Sten Wall-deckaren, med alla Björn Hellbergs snillrika formuleringar, mot en bok jag köpte second hand i somras. Maria Ernestam är författare till Den sårade pianisten. Jag har läst flera böcker av henne och dessutom varit och lyssnat på henne vid ett författarbesök. Det är märkligt, men jag tycker att hon är en av våra bästa nutida svenska författare. Just den här boken utspelar sig lite grann i Uppsala, om det nu kan vara ett plus i omdömet..?

Bokbyte från en bok med snillrika formuleringar till en bok av en av Sveriges bästa nutida författare.

∼ ♦ ∼

Det var kallare i morse igen, nästan sju minusgrader. Jag iklädde mig en enkel tischa och en långärmad farfarströja ovanpå den, för linneskjortan jag hade igår ville jag inte besudla med små, små hår. Jag hade nämligen en klipptid idag efter jobbet. Ovanpå allt min sniggorange dunjacka.

Torsdagen började inte alls bra, trots att jag hade sovit hyfsat i natt. Men jag måste öppna mina ögon och inse fakta. Jag har alltid påstått att sanningen är det bästa, det som gäller. Det gör den dessvärre inte mindre tung, ledsam och temperamentshöjande. Hjärtat slog som en galning i bröstkorgen. Ja, jag är fullt medveten om att det inte är bra, lika medveten är jag om vad som orsakat hjärtflimret. Dessutom vet jag med bestämdhet att om jag ska må bra är det också jag som måste agera innan jag dör, på ren svenska. För det är som proffset sa, jag måste bry mig om mig.

Det flimrar…

Därför fortsatte torsdagen dåligt. Jag kände att jag borde delta i en utbildning, en workshop, som inte gav mig nånting. Efter trekvart av den tre (3) timmar långa sittningen hade jag inte uppfattat nånting som var nytt och lärorikt för mig. Nån förhoppning hade jag innan. Den grusades. Jag satt av tiden.

Mina jeansben och jag var på utbildning, men lärde oss inget nytt.

Idag kunde en äta julbord nere i restaurangen på jobbet och det hade jag tänkt göra. Men jag tappade sugen och lusten för det också. Jag älskar julmat, utom det köttiga, dårå, så jag får väl gå på lokal och äta nån gång när jag får lusten tillbaka. På fredag ska jag träffa kompisar, men vi ska äta asiatiskt. Och dagens lunch var minst sagt trist – tonfiskmackor som smakade svartpeppar, ett kokt ägg, en påse torrostade cashewnötter och vatten. Boken, som var mitt sällskap, är i alla fall bra, men tung den med, givetvis. Suck!

Trist lunch i stället för julbord.

Nyklippt och lättare till sinnet en stund.

Arbetsdagen avslutades med ett möte med två av mina chefer. Det var inte heller precis upplyftande. Jag är ledsen och besviken, samtidigt som jag förstår till viss del att mina insatser behövs mer på annat håll. Särskilt förvånad blev jag inte. Det var bara att gilla läget, men acceptera är svårt, så jag behöver en plan B även för den här delen av mitt liv. Måtte jag orka. Efter avklarad vandring uppför kommer nästa. Jag ska bara vara stark hela tiden och kämpa och slåss för en dräglig tillvaro. Det är sånt som får en att undra vad som är meningen.

Sen gick jag till Igor för att klippa min kalufs. Jag visste redan innan att det skulle göra mig lättare till sinnet. En stund i fokus, nån som tar i mig – mot betalning, visserligen. Efter det gick jag till Main Street och grät inombords. Nu ska ingen få se mina tårar mer.

∼ ♦ ∼

Jag drack en slät mugg kaffe till kvällsmat och ställde mig vid strykbrädan. Det brukar vara en bra sysselsättning att stryka. I morrn ska jag jobba på distans, det vill säga från Main Street, mest så att katterna slipper vara ensamma så mycket.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.