Ett inlägg om en relationsroman skriven av en östgöte.

Sommaren 2022, först och för ungefär ett år sen efter det, i november 2022, snubblade jag över respektive läste författaren Marcus Jarl för första gången. Ja, jag snubblade inte över författaren som sådan utan hans debutroman från 2018 Tusen bitar. Jag inhandlade boken på antikvariat i författarens födelsestad (nästan!) Vadstena. När jag sen läste den blev jag mycket förtjust. Tanken var att jag skulle fortsätta läsa författarens böcker. Det har dröjt lite. Nu har turen kommit till Dina färger var blå, ytterligare en titel som anspelar på en låt. I början av oktober 2023 köpte jag den i pocket och nu har jag läst sista sidan.

Lina Råman jobbar som sjuksköterska på nyföddhetsavdelning, men har inga egna barn. Visserligen längtar hon efter det, men hennes man Samuel vill inte ha barn. Samuel smygtittar gärna i Linas skokartong som hon gömt i garderoben. Kartongen innehåller minnen av hennes första pojkvän och kanske hennes livs kärlek Ted. Ted som försvann. Men så en dag dyker Ted upp. Han har tre månader kvar att leva och vill tillbringa dem med Lina. Givetvis sätter detta Linas och Samuels äktenskap i gungning och även i press. Men det enda sättet för paret att gå vidare är kanske att Lina får veta vad som hände den gången Ted bara försvann. Det här är en roman som enligt baksidestexten utlovar efterlängtade bekännelser och svidande sanningar liksom hopp, passion och kärlek.

Redan från starten innehåller den här boken så många beröringspunkter och så mycket igenkänning att jag nästan tappar andan – ungefär så skrev jag i ett dagboksinlägg en dag när jag läste den här boken. Föräldralöshet, en minneslåda över ett ex. och en stuga, för att nämna några. Och fler finns, som synestesi, en förälder som drunknar, en ljusblå skjorta, att bo på Tysta gatan, inte känna sig hemma i ens partners umgängeskrets och barnlängtan-missfall-vill inte ha barn alls, ett redigerat familjefoto, böcker och skrivande som ger ro, flykter från det som är hem och återkomster med mera. Och Ted är sjuk. Han är så sjuk att han är döende.

Det är tungt, men samtidigt lätt att läsa för jag känner igen och vet vad det handlar om känns det som. Jag blir jäkligt berörd, kort sagt, och undrar om författaren har studerat och snott delar ur mitt liv. I boken finns för övrigt en Tofflan, en som heter som jag. Men hon överlever.

Det spelar ingen roll att jag hittar flera korrekturfel. Den här boken får mig på fall.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.