Kära dagbok…

Inte piggelin, har ont och är ledsen.

Tisdag kväll (igår) och trött ända in i själen. Efter en natt med dålig sömn är det som om kroppen och framför allt hjärtat blir genomtrötta. Jag ringde i alla fall Annas snälla mamma och kollade läget efter att hon fått sin sjätte dos covidvaccin. Trött var hon också och frusen, men hon brukar bli det nåt dygn efter sprutan och sen är hon piggelin igen. Piggelina är inte vännerna FEM och Finske Pinnen, så dem hade jag också en del kontakt med.

För egen del kan jag väl säga att piggelin inte är nåt jag är. Det är tungt, jag hade ont i bröstet igår, tungandad idag, jag är ledsen och saknar min mamma. Goda vänner finns och de är guld, men i det här läget, som jag mår just nu, är det mamma jag skulle behöva ett par tröstande ord och en klapp på kinden av. Jag satt och höll hennes hand sista kvällen innan hon gick bort. Undras om det finns nån som håller mig i handen den 7 december när hjärtat ska startas om. I skrivande stund känner jag mig… väldigt rädd och ångestfylld. Jag har inte känt sån stor oro tidigare, men det har väl att göra med att dagen närmar sig.

∼ ♦ ∼

Det är flera minusgrader nu.

Onsdag morgon och flera minusgrader. Det har varnats för oväder, snöstorm, typ. Halt är det också. Uppsala kommun tycks tro att fotgängare inte existerar. På dubbelbanan för cyklar och fotgängare på Dag Hammarskjölds väg är bara cykelbanan sandad. Detta får till följd att fotgängare går på cykelbanan – med annan fara för skador än såna halka kan föra med sig.

Det var ju inte så konstigt att jag kände mig skum de första timmarna på jobbet. Jag kollade hjärtfrekvensen och den skuttade mellan 53 och 126. Nu är det bara att vänta och se om jag klarar mig till den 7 december. Dryga två veckor till. På fredag ska magen kollas. Det är jag väl också orolig för. Sjukdom är stressande. Jobbmässigt försöker jag knyta ihop lösa trådar, mest för min egen del så att min tillvaro, som håller på att rasa samman, ändå ska ha nån sorts struktur. Jag skulle behöva… en stödperson. Eller min mamma.

Arbetsdagen innehöll en del överraskningar, en del välkomna svar. Det känns verkligen som om livet inte är statiskt. Människor rör på sig, förändrar sina liv. Jag är åskådare från sidan. Om jag överlever… om… då ska jag också.

Ingen överraskning var lunchen. Men en bra grej med den är att det blev den sista – med konstnärsboken. Tack och lov blev det bokbyte i kväll, för när jag kom hem läste jag de 20 sista sidorna. Nu ska jag läsa en bok om en av mina tre favoritfärger – blå. Författaren Marcus Jarl är från Östergötland, vilket förstås ger höga förväntningar.

Ingen överraskande lunch.

Bokbyte på onsdagskvällen till en bok om en av mina favoritfärger.

Jag har ätit pastarester och salladsdito till kvällsmat. Kvällskaffet puttrar i bryggaren och det blir mer läsning. Jag fortsätter att ta det lugnt. Kroppen har varit tydlig och sagt ifrån. Det är så fint när den som behöver uppmärksamhet och omtanke får det. Tack!

Kvällsmat med blå bok.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… När jag går tråkvägen till jobbet genom stan möts jag av en jätteballe i saffran på stora torget. Jag vet inte om jag tycker att det känns så… smakfullt…

Smakfullt? Nja…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.