Kära dagbok…

Söndagskvällen blev mörk och tröttig. Jag åkte och hämtade hem Anna i bil när hon slutat jobba. Vi värmde på söndagsmiddagen – rökt makrill och fransk potatissallad. Nej, jag hade inte rökt firren själv eller gjort potatissalladen, maten kom från City Gross. Till kvällskaffet tuggade vi i oss pecanwienerbröd och pepparkakor. Jag försöker bli snäll, som synes, men pepparkakor hjälper föga. Inte går jag upp i vikt heller. Nu sitter varenda par jeans löst, bälte till trots. Ja ja, jag är tacksam att jag har både kläder och mat, men nån tålmodig sjukling är jag inte. Jag är ju inte sjuk, för övrigt, har bara lite förmaksflimmer. Kvällen avrundades med hela två TV-program – Vem bor här? och Historien om Sverige. Jag höll på att somna under det senare. Inte för att det var tråkigt utan för att jag var så trött, förstås.

Söndagsmiddag med rökt makrill och fransk potatissallad.

Kvällskaffe med pecanwienerbröd och pepparkakor.

∼ ♦ ∼

Kall morgon, men inga minusgrader.

I morse var det kalla vindar och kyla. Jag var trött och illamående och fick nästan inte i mig frukostfilen. Dessutom råkade jag sparka till Citrus – lätt, dock – i mörkret. Inte min mening, så hon fick en massa gos efteråt och godis. Utomhustemperaturen låg runt nollan, men det var inte minusgrader, bara nästan. På vägen till jobbet hälsade jag och Den pigga brunögda varandra god morgon. Hon lyser upp min dag, illamående, klapprande hjärta, stress och press till trots.

På jobbet idag var det flera i min närhet som jobbade på distans, det vill säga hemifrån. Lite sjuka, somliga, lite mycket att göra och behövde sitta koncentrerat, andra. Ja på plats blir en avbruten typ hela tiden. Jag hade fyra (4) möten på förmiddagen, varav hälften via Zoom och hälften IRL. Samtliga var mer eller mindre avstämningsmöten. Men jag har svårt att stämma av för tillfället. Som jag skrev igår, jag kan inte veta när jag blir frisk eller när jag ska dö. Går ju bara och väntar på en kallelse för behandling av hjärtat så att det kanske skuttar i mer normal takt. Jag orkar inte bry mig om risker och konsekvenser just nu, det enda jag vill är att få tillbaka den delen av mitt liv som gör att jag fysiskt sett orkar. Det är många saker jag behöver ta tag i. Livet är för kort för att innehålla 90 procent sorger och bedrövelser och 10 procent glädje. Men ja. Jag har bett om samtalsstöd via min läkarmottagning.

Livet är för kort.

Mitt på dan blev det sedvanlig jobblunch. Jag drar mig undan människor igen, samtidigt som jag behöver prata. Som jag skrev ovanför bilden innan har jag bett om samtalsstöd. I samma meddelande bad jag också om nåt mot illamåendet. Jag åt en macka med ost, yoghurt med müsli och honung och ett kokt ägg till lunch – och mådde så fruktansvärt mer illa efter det. Det är väl en sak att vara hemma ensam och må illa, en annan att vara på jobbet bland folk och göra det. Jobbigt! 

Jobblunch som jag blev mer illamående av.

Nu har jag emellertid en bra läkare och han ringde mig innan lunchen gått över i eftermiddag. Recept på medicin mot illamående låg på apotek och doktorn skulle kontakta samtalsstödjare. Han är en pärla, husdoktorn, som jag dessvärre inte får lista mig hos (ännu) eftersom han nu gör sin ST-tjänstgöring.

Anna hade grejat med avfrostning av inte bara en utan båda våra två frysar hemma, bland annat, så jag erbjöd att handla lite på vägen hem. Hon tvättade i tvättstugan också och hade ytterligare projekt på gång. Jag blev trött bara jag såg det hela och jag fattar inte hur hon orkade.

Eftersom jag ändå skulle in på apoteket kunde jag också besöka ICA som också ligger i S:t Per. Jag köpte soppa åt oss – mild tomat till mig, mustig toscansk till Anna –  till kvällsmat. Det passade bra denna ruggiga novemberdag när jag bara mådde illa hela tiden. Jag kan inte veta när det går över och det irriterar mig.

Måndagskvällsmat.

Snart tänker jag landa i fåtöljen med en mugg kaffe och glo på Riptide.

∼ ♦ ∼

Brevbäraren kom med ett brev som skulle till en av dem vi köpte lägenheten av – 2017. Det var en eftersändning av en handling till ett dödsbo från en person som avled – 2012. Själv fick jag en avi om ett paket som jag tidigast kunde hämtas ut tidigast den 10 november (det är den 13 november idag) på spel- och tobaksaffären i Kvarnen. Nånting känns väldigt… fel…

∼ ♦ ∼

Nån som känns väldigt rätt och ligger bra till hos sitt barn är Åkepå jobbet. Värsta favoritpappan, uppenbarligen, enligt den utsmyckade skåpsdörren.

Åke ligger bra till hos sitt barn.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.