Kära dagbok…
Fredagskvällen blev väldigt lugn – förutom vad gäller mitt hjärta. Jag har googlat lite och ska försöka förklara på lätt svenska så att jag själv förstår:
Hjärtfrekvensen kan man säga är hjärtslagens tempo (och då menar jag inte den gamla affären). Frekvensen räknas i slag per minut. Ett sätt att mäta den är att mäta pulsen. Då mäter man hjärtslagen i blodådrorna där de är som dunkande vågor. Hjärtfrekvensen kan också mätas med EKG och stetoskop, men det har jag inte tillgång till. Jag har en app och jag mäter genom att sätta fingret på mobilkameran. Min läkare har sagt att jag ska kolla pulsen några gånger om dan. Igår kväll kände jag att slagen var snabba och hetsiga. Mycket riktigt blev resultatet högt, 137. Normalt ska pulsen ligga på mellan 50 och 100. Betänk då att jag hade tagit all medicin för fredagen, magmedicinen och den blodförtunnande såväl som betablockeraren, när jag kollade pulsen.
Hjärtfrekvensen, pulsen, var hög igår kväll vid 19-tiden.
Nu minns du kanske, kära dagbok, att jag berättade vad jag hade köpt för ätbart igår. Det må man ha synpunkter på. (För säkerhets skull lägger jag ut bilden här igen.)
Fredagskvällsmat. Äggen är dock mer till frukost eller lunch.
Jag kan avslöja att jag inte åt upp ostarna, jag åt en del, men vissa öppnade jag inte ens. Oöppnad är också ostbågepåsen. Däremot åt jag choklad och tog två (2) glas rödvin med flera timmar emellan.
Fredagsmiddag.
Starten på min lördagsretreat.
Runt 23.30 låg jag i sängen. I morse ville katterna ha mat vid femtiden, så jag klev ur sängen och pytsade upp i deras skålar. Därefter somnade jag om och vaknade 6.40 av mig själv, lagom för att ta morgonmedicinen. Och tro det eller ej, kära dagbok, sen somnade jag om ytterligare en gång för att inte vakna förrän nånstans mellan åtta och 8.30! Då kollade jag pulsen och den var helt normal och låg på 60.
Boken jag började läsa igår är en thriller om en skrivretreat. Jag bestämde mig för att ha en egen retreat idag på lördagen och inte göra nåt tråkigt eller ansträngande utan bara se till att katterna har det bra och införskaffa nåt ätbart. Så jag tömde kattpottorna medan kaffet puttrade i bryggaren. Sen blev det två muggar kaffe på sängen och en stunds läsning. Klockan var 10.30 när jag satte mig vid datorn trekvart och skrev de här raderna… Den här dan skulle jag ta det lugnt och långsamt, det hade jag ju avtalat med mig själv.
Frukosten blev rejäl och intogs vid lunchtid, som så ofta för min del när jag är ledig.
Lördagsfrukost vid lunchtid.
Men som så ofta också blir ju inte mina dar såsom jag har tänkt. Jag gick ner på stan för jag hade ett par ärenden. Bland annat köpte jag blodförtunnande medicin till det facila priset av 1 500 kronor! Jag höll på att smälla av. Mitt goda humör försvann direkt och över mig sänkte sig en svart filt. Det hjälpte inte att jag träffade två före detta arbetskamrater med respektive, för de fick mig bara att känna mig ensammare än ensammast. Jag var på stan med mitt vanliga sällskap – ryggsäcken. Min sambo är hos ett av sina barn och jag har inte hört nåt från henne sen jag per sms igår kväll berättade om pulsen för henne. Men, som hon säger, vad ska hon göra? Hon är ju inte kardiolog. Nån annan familj som föräldrar, syskon eller barn har jag ju inte. Jag har börjat förstå att meningen med mitt liv har varit och är att träna för ensamheten när jag ska dö.
Det blåste kalla vindar på Haglunds bro.
Det blev i alla fall frisk luft och cirka 7 000 steg. Vinden var kall, men det regnade inte. Och jag kom hemifrån en stund. Så får jag se det. När jag kom hem tog jag bilen och åkte och köpte två stora lådor kattmat. Jag hade ork till det och det var bäst att ta vara på den. Det blev också årets första (enda?) julklappsinköp.
Vännen FEM ringde när jag och bilen var parkerade i garaget. Hon och Finske Pinnen hade varit och tagit reda på en massa lik efter att ett rovdjur gått loss på deras äldste sons och hans sambos höns, tuppar och ankor. Förskräckligt! Men nya kycklingar är på gång och det blir väl i alla fall viss kompensation. Nästa helg kommer FEM hit och hälsar på. Ja hon bor på hotell, det gör hon alltid. Sen har hon och Pinnen bokat en hotellhelg i december i Stockholm. Det lät så mysigt!!! Men för mig blir det inget sånt, livet är på stand by till dess att hjärtat startas om, elkonverteras. Och efter det vet en inte hur det blir och hur jag mår. Inget går att planera. Jag kanske inte ens lever när jag får tid på sjukhuset. Du fattar väl, kära dagbok, att det är såna här tankar som snurrar i min skalle?
∼ ♦ ∼
En bit räksmörgåstårta och ett glas vitt till lördagsmiddag.
Lördagen har passerat snabbt och nu är det kväll. Jag köpte mig en bit räksmörgåstårta till middag, för jag tänker njuta. En vet inte om det här min sista tid och jag vill inte späka mig.
I kväll är det bra på TV, sista avsnittet av Förrädarna och sen andra avsnittet av Saknad, aldrig glömd. Före och efter hänger jag över min bok. Kanske stoppar jag nåt mer gott i kakhålet.
En av mina före detta arbetskamrater sa idag att jag höll på att försvinna helt och frågade rakt ut vad som var på gång.
”Ja, jag ÄR sjuk
svarade jag den här gången. För det är ju sanningen.
∼ ♦ ∼
På svenska betyder retreat ungefär att dra sig undan för stillhet, ro och kanske bön. Jag drar mig nog mest undan och bara för stunden. Om du vill göra nåt för mig så tänk goda tankar om mig. Att jag är dum, omöjlig, grinig, otrevlig etc beror rätt mycket på det jag går igenom. Dina goda tankar kan eventuellt påverka mitt sätt att vara, men jag tänker inte be om ursäkt för att jag är sjuk.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 