Kära dagbok…

Klockan sex i morse.
I morse vaknade jag vid sextiden och hade ont i magen. Ja, jag har ätit mer än jag gjort på senaste tiden och kanske inte det bästa heller. Jag gick upp, gav katterna mat, tömde deras pottor, tog medicin, fördelade den kommande veckans morgonmedicin och så gick jag och la mig igen. Naturligtvis kunde jag inte somna om. Hjärtat bultade i bröstet och jag vet inte om det var ångest eller flimmer. Jag hade mycket svårt att hantera det. Helst av allt skulle jag ha velat prata med nån, men vem ringer man klockan sex en söndagsmorgon? Inte vännen jag inte ville prata med igår kväll för att jag skulle se ett TV-program. Det programmet var det enda jag såg fram emot under gårdagen och det ville jag inte göra avkall på. Men när en mår dåligt… då tar liksom inte klockan hänsyn till det. Däremot är jag uppfostrad och har en viss känsla för hyfs: man ringer inte till nån en tidig söndagsmorgon.

Boken är bra, men den går inte att prata med.
Jag läste en stund. Boken jag började läsa igår är bra, men den kunde inte hjälpa till att få bort oron och den gick inte att prata med. Sociala medier… Instagram… Ett ställe för influeeencers och looosers som jag. Ensamma, sjuka, värdelösa jag. Att bli hjärtsjuk var fan det sämsta som kunde hända mig. Jag kan lika gärna dö. Nu.
Men inte dog jag. Citrus kom fram till mig när jag kom ut ur sovrummet. Det är som om katten känner på sig att jag mår skit. Vi gosade och busade en stund. Jag vek tvätt från igår och pytsade sen upp lite mer mat till katterna. Tog en dusch. Startade en maskin tvätt. Allt gick på autopilot utom kattgoset. Kattens… sinne för mitt mående gjorde att några tårar föll. Jag har blivit så jävla gråtmild!
Igår kväll blev det världens oväder med åska, blixtrar och regn. Den här söndagen började lika mulet och svartvitt som bilden på mig överst i inlägget. När jag har skrivit de här raderna är klockan snart halv elva och jag har inga planer alls för den här dan. Det finns inget jag har lust att göra, ingen jag har lust att träffa och inget jag känner att jag orkar med. Eller så är jag rädd för att försöka hitta på nåt som jag sen inte orkar eller klarar av.
Jag tog mig samman – det gör jag alltid – och åt frukost och ringde Annas snälla mamma. Vädret blev bättre och jag tänkte om jag skulle tvinga ut mig på en liten promenad. Men jag pallade inte det. Jag tog bilen och körde några mil i stället. Det var rätt OK, jag kom hemifrån en stund.
Sen la jag mig på soffan, bryggde kaffe och låg och läste. Citrus vaktade på mig. Och boken jag läser är riktigt bra. På eftermiddagen var jag nämligen i Medevi och träffade… inte Bok-Anna men Byk-Anna från Motala.
Vännen FEM ringde på eftermiddagen och vi pratade en lång stund. Jag bröt ihop lite som den loser jag är, men tog mig samman.
Hade smskontakt med Anna också. Det blev bestämt att jag ska försöka ta mig till centralen i kväll och möta henne vid tåget.
Nåt gott till söndagsmiddag hade jag inte direkt att erbjuda mig, men i torsdags köpte tomatsoppa. Den värmde jag och åt smörgås till. Passar en loser.

Soppig söndagsmiddag med Pottungen.
∼ ♦ ∼
Jobbväskan är packad, rena kläder framlagda och i morrn blir det en ny kamp uppför backen till jobbet. Den kampen tänker jag dock inte förlora!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.










Så sorgligt att du mår så dåligt. Vad kan jag säga annat än att jag hoppas att det blir bättre.
GillaGilla
Mitt liv är inget liv längre.
GillaGilla
Det måste kännas extra jobbigt det där när man inte vet om det är hjärtat i sig, eller ångest som skapar känslorna du har .. kram !!
GillaGilla
Ja det är verkligen just extra jobbigt. Det ena skapar dessutom det andra – båda vägar.
GillaGilla
Håller fortsatt tummarna att dom snart kan hjälpa dig, med båda åkommorna.
GillaGilla
Det är bara hjärtat jag får behandling för. Själen får klara sig ändå just nu.
GillaGilla