Ett recenserande inlägg om andra delen i en trilogi.

I juni 2019 gjorde jag min första bekantskap med Ida Andersen som författare. Jag recenserade då den första delen i hennes Glasbrukstrilogi. Cirka fyra år senare kom del två, Skörgossen. Även den har Bokförlaget Polaris skickat för recension. Stort TACK till såväl förlag som författare!

Tiden är mitten av 1700-talet och platsen Kosta glasbruk. Johan börjar som fjortonåring i hyttan och drömmer om att bli glasblåsare. Men han möter motstånd från flera håll. Elisabeth törstar efter kunskap. För henne är Kosta bara trist. Hon klarar inte av att vara dygdig familjeflicka utan flyr verkligheten till hemliga träffar med glasbrukets bokhållare. Hedvig kämpar för att återta gästgiveriet Kulla till familjen, men kommer mest i kläm på grund av faderns humörsvängningar. Dessa tre personer får läsaren följa i en berättelse om kärlek, synd, skam, sexualitet, sorg och lycka. Och om glaset, förstås.

Som i första delen dras jag raskt in i berättelsen, trots att jag till en början tycker att det blir lite rörigt med tre ingångar. Det är nåt med författarens språk som känns så äkta att jag ändå försvinner ner i 1700-talet och glashyttan. Miljöskildringarna av framför allt hettan är så realistiska liksom lukterna, men även karaktärsteckningarna känns trovärdiga. Dialogerna förs på en gammal småländska som jag, i min ensamhet, läser högt bitvis. Det grova språket gör också sitt till att karaktärerna blir… verkliga människor. Författaren har verkligen träffat rätt!

Men det är inte bara språkmässigt som författaren visar sina gedigna kunskaper. Det gäller också glasblåsningen, det tema kring vilket allt och alla cirkulerar i den här boken. Då handlar det inte bara om terminologi utan även om själva… konsten att blåsa glas. Jag är djupt imponerad!

Berättelserna om de tre huvudpersonerna växer fram genom åren. Så tydliga blir Johans drömmar, liksom Elisabeths – om en bättre framtid. Hedvig har det på sätt och vis svårast. Hon vill visa att hon är stark och kunnig hon också, trots att hon ”bara” är kvinna, men hon hålls tillbaka av de dubbla känslorna för fadern – och en hel del oskrivna regler. Skildringarna är mycket inkännande. Karaktärerna bygger för övrigt på verkliga personer.

Det här är en riktigt bra uppföljare, en gedigen berättad del av svensk historia och om glasblåsning. Jag kan bara hoppas på att författaren snart påbörjar den tredje delen i denna trilogi, men jag förstår också att hon efter avslutad andra del behöver en stunds återhämtning från detta mäktiga verk.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Glasbruksserien:

1. I oxögat
2. Skörgossen (läs recensionen ovan!)

Livet är kort.