Kära dagbok…

Hur trött kan en vara???

Ja nu ältar jag igen! Anna skickade mig en film på en trött katt från Instagram i morse. Jag känner mig precis som den. Jag är trött hela tiden. Igår låg jag typ 80 procent av dan på sofflocket. Ändå sov jag nio timmar nästan oavbrutet i natt. Anna sov kvar på Slottet, men vi telefonerade på kvällen för att säga god natt. Då berättade hon att jag numera sover så tyst. Jag är så tyst att hon blir… orolig. Så jag hoppas att hon kunde sova ordentligt den gångna natten. Själv har jag inga problem alls.

Men det är inte likt mig att vara så här trött och det är irriterande. Jag blir irriterad för att jag inte orkar, för att jag måste vila en stund så snart jag har gjort nåt. Det är betablockerarna som gör mig trött. De saktar ner pulsen. Men har jag tur visar EKG:et jag ska ta i morrn att jag kan gå ner ytterligare i dos. Blodförtunnande står jag kvar på samma dos och det måste jag göra ett tag, kanske livet ut. Att jag tar den medicinen är också en förutsättning för att hjärtat ska kunna konvererteras, startas om. Det där ligger en bit i framtiden och först blir det läkarbesök i morrn, ultraljudsundersökning (okänt när) och så… får vi se. Den som lever får se. Jag mår i alla fall förhållandevis bra även om jag är trött hela tiden och väldigt irriterad över det. 

Morgonsysslor.

Idag vaknade jag till exempel utan att ha ont i magen. Jag var inte heller yr i duschen eller här hemma. Katterna håller sig nära, liksom bevakar mig. Det är som att de känner på sig att deras mammis inte är helt kurant. Men det var jag som väckte dem i morse vid åttatiden när första medicinlarmet gick. De fick mat och jag tog morgonmedicinen. Gjorde iordning en skål med fil, bär, banan, kanel, honung och müsli som jag tog med in i sovrummet. Halva skålen åt jag där och då medan jag läste den andra boken jag fick för recension i slutet av förra månaden. Det är skönt att känna att jag har rätt att ta det lugnt. Jag sjukskrev mig själv i fredags. Igår loggade jag in på 1177 och hittade sjukintyget från doktorn. Det gäller från och med den 8 september till och med den 14 september. Sen förväntas jag arbeta igen. Och det går, förhoppningsvis. Även om det är skönt att ta det lugnt och läsa böcker vill jag ju jobba och träffa mina arbetskamrater.

Varje dag försöker jag ha små projekt så att jag inte degar ihop totalt. Handla behövs nästan alltid göras och det kan vara knepigt. I fredags hängde jag som en trasa över varuvagnen – och då hade jag en bra dag. Men efter en morgon där magen inte ville samarbeta först tog jag bilen och åkte och handlade ensam. Det gick bra! Jag mellanlandade hemma och vilade på soffan innan jag åkte till Slottet. Idag hade jag lovat att vara chaufför och skjutsa skräp från Slottsträdgården till återvinningscentral. Anna fixade allt bärande och tömmande, det enda jag behövde göra var att sitta och köra.

Jag körde och satt i bilen medan Anna tömde sopsäckar.

Men yrseln slog klorna i mig. Jag lyckades i alla fall utföra projektet. Det är viktigt för mig att känna att jag klarar av saker. Sen hade jag helst bara velat lägga ut den här mysiga bilden när vi fikar i Slottsträdgården.

Mysig fika i Slottsträdgården.

Dessvärre blev det sånt bakslag att jag var tvungen att gå in och lägga på bäddsoffan och glo upp i taket. Jag höll på att tuppa av även sittande.

Fint innertak i Slottet.

Efter nån halvtimme mådde jag bättre, men jag orkade inte riktigt titta på vad Anna och Annas snälla mamma hade åstadkommit i trädgården. Jag skjutsade i alla fall hem Annas snälla mamma och sen åkte Anna och jag till Main Street och åt kallskuren kyckling till middag.

Tisdagsmiddag.

I kväll blir det soffan, boken på gång och Maria Wern, i morrn förmiddag bilar jag till doktorn för EKG, bland annat. Jag orkar fan inte gå.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.