Kära dagbok…

Nu är jag sjukanmäld och ska släppa jobbet, vila och försöka landa.

Så blev det fredag och den första dagen i september 2023. Jag har sjukanmält mig enligt överrenskommelse med läkaren som skulle höra av sig senare med intyg och förhoppningsvis några svar. Det känns väldigt skönt att kunna släppa jobbet och försöka landa i mitt delvis nya liv. Jag tycker ändå att jag känner mig lite, lite lugnare och bättre. Kanske beror det på att jag har fått OK på att jag får vila från jobbet och, som sagt, försöka landa. 

I morse var det sjåigt, för jag skulle inte bara sjukanmäla mig och skriva ett autosvar i min jobbmejlbox, jag skulle duscha och tvätta håret, väga mig och göra mig redo för ett läkarbesök på Sjukstugan i Backen klockan 10. Men jag tog det lugnt och metodiskt och fasen… jag klarade av just det – att ta det lugnt och metodiskt. Jag har ingen aning om puls och hjärtfrekvens, men idag höll jag inte på att svimma i alla fall. Det visar att jag anpassar mig till det nya som gäller.

Hit in får jag inte gå längre.

Det blev en lustig morgon, för från och med idag har vi ingen morgontidning längre. Lite typat när jag ska vara sjukskriven. Det är ju i alla fall lite roligt att läsa nyheter och lösa sudoku på helgerna. Sen att sätta sig vid datorn fixa små jobbsaker – och så… logga ut, inte jobba. En bra överraskning var i alla fall att det inte regnade såsom prognosen visat. Mitt mål var nämligen att promenera upp till sjukhuset. Jag tänkte att jag tar det i etapper och tog en hel timme på mig. Det är inte så mycket uppför så jag borde klara av det, var min bedömning. Idag skulle jag träffa handkirurgen och jag var ganska säker på att jag inte skulle bli kvarhållen.

En timme före läkarbesöket gick jag med blicken fäst rakt fram, mycket långsamt genom centrala Uppsala. Det var underbart skön promenadtemperatur, men visst blev jag lite ledsen när jag passerade Centralbadet och insåg att dit ska jag inte igen. Jag får inte simma på grund av att jag äter betablockerare som sänker pulsen, nåt som gör att jag inte orkar som förr. Och då kan jag drunkna eftersom jag inte bottnar i bassängen. Nån badvakt finns inte.

Jag hade gott om tid på mig och kunde stanna och fota några gånger. Här Slottet bakom Svandammen.

Skönt promenadväder.

Promenaden upp till Sjukstugan i Backen tog cirka 30 minuter. Jag anmälde mig, satte mig i väntrummet och blev strax anvisad ett rum där jag träffade P, min handkirurg, även kallad Styckmästaren (av mig). Vi pratade lite och P sa att det kan ta upp till ett år innan handen blir bättre. Han klämde och kände och kunde konstatera att jag har triggerfinger i höger långfinger. Jag ska få ett par kortisonsprutor mot detta, men idag avstod vi eftersom jag känner mig så allmänt medtagen av alla andra åkommor. Vidare bestämde vi att P skulle ta bort mig från operationslistan för andra handen tills vidare – även om det går att göra just karpaltunneloperationer trots att patienten äter blodförtunnande. Det funkar eftersom man under operationen stryper blodtillförseln. Jag skulle bara ringa när jag var redo för spruta (är jag nånsin det..?) och fick med mig en lapp med telefonnummer och telefontider. Suverän och enkel patientinformation!

Ingång 70 skulle jag till idag.

En stund i ett väntrum igen.

Idag pratade jag med en doktor om min opererade högerhand.

På vägen hem öste regnet ner, men tant hade tagit med sig paraply. Jag gick lika långsamt hem. I vanliga fall kanske jag hade stannat och fikat nånstans eller gått in i nån affär. Det orkade jag inte idag. Men hem till Main Street kom jag helskinnad.

Jag åt upp frukostfilen och vilade en stund innan Anna och jag åkte och handlade. Jag körde mest bil och hängde på varuvagn, Anna skötte det andra. Yrseln gjorde sig påmind.

Min husläkare, som också heter P, ringde och jag fick bra och glädjande information. Efter samtal med kardiolog kom de fram till att jag kan ta bort en medicin. Det är en morgonmedicin som troligen är den som ställer till värst i magen. Hurra! Vidare ska jag få remiss till ultraljud av hjärtat innan det blir konvertering, men det är några veckor framåt i tiden.

∼ ♦ ∼

Bonus för den som gått ner mycket i vikt. Fast jag orkade ”bara” kanelbullen.

Vägningen då? Jag har gått ner ytterligare i vikt, vilket ju inte är förvånande med tanke på att jag inte kan äta så bra. På en vecka har jag gått ner 1,6 kilo. Kroppens fettprocent har minskat med åtta tiondelar och muskelmassan ökat med lika mycket. Bentätheten har ökat en tiondel. Mängden vatten i kroppen var fem tiondelar högre än förra veckan. BMI har gått ner fem tiondelar. Ärligt talat känner jag att siffrorna för fett, muskler och benmassa nog inte riktigt stämmer. Men med vikten är det ju som det är.

Nån bonus ska en ha när en går ner så mycket i vikt. Det blev en rejäl assiett med fikabröd på eftermiddagen. Dessvärre orkade jag ”bara” kanelbullen och den gav mig rejält ont i magen.

Anna ska laga en kycklinggryta med vin i kväll. Dan har bara passerat, men vi har hjälpts åt att bädda rent (Anna gjorde mest, förstås). Diskmaskinen tömde jag, lugnt och metodiskt.

∼ ♦ ∼

Igår kväll hade jag ett långt samtal med vännen FEM. Det är så gott att den vännen finns. I höst har vi känt varandra i 53 år. I oktober kommer hon till Uppsala och hälsar på. Orkar jag inte göra så mycket är det helt OK för henne, sa hon. Hon vill bara komma hit och hänga med mig.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.