Kära dagbok…

Igår kväll pratade jag med en ledsen person. Det var en människa som var ledsnare än jag. Nån som förlorat sin käraste ganska nyligen och som nu var sjuk själv. Ensam. Rädd att bli ett påhäng. Personen hade mig i andra änden av mobiltelefonen. Också jag en människa som känner sig sjuk, ensam och rädd att vara ett påhäng.

De senaste dagarna har jag fått mig saker till livs som gör att jag undrar om inte måttet är rågat snart. Jag förväntas vara så tillgänglig för ”alla” (ja, jag kan säga fler än tre!), så ofta. Jag blir stressad, försöker lösa ”allas” problem. Så blir det fel eller inte helt rätt. Då sitter jag där sen och känner mig värdelös. Men när jag berättade för personen jag telefonerade med igår kväll om hur självklart det är för mig att hjälpa andra, att det vid senaste tillfället gav mig nåt tillbaka i form av nyttigheter för kropp och själ, en stunds glädje för att nån var tacksam… Då kändes det gott en stund.

Jag bara önskar att jag inte var så långt borta från den jag telefonerade med. Jag känner mig så ensam ibland. Och värdelös. Jag infriar inte förväntningar, jag är en belastning, jag hindrar människor i deras liv. Mitt liv då? Det är ju inte mycket kvar av det. Ska inte jag nån gång bara få ha det lite, lite, lite bra på alla plan? Hur mycket kan jag själv förändra? Hur mycket orkar jag förändra? Är det inte enklare att helt enkelt bara lägga sig ner och… ge upp..? Det finns inget skratt kvar, ingen beröring. Vi bara använder varandra till sånt vi är bra på. När ska vi bli snälla mot varandra igen och framför allt glada? Kan vi ens bli det? Vissa dar känner jag bara för att resa mig upp och gå. Gå iväg och inte vända om. Så där som mamma gjorde. Bara det att pappa och jag gick efter henne. Ingen lär gå efter mig. Ingen. Sånt här funderar jag – och säkert många med mig – på i dessa tider. Det är så svart, så svart.

∼ ♦ ∼

Och så vaknar jag tyvärr ändå till ytterligare en trist januaridag, blöt och fem grader plus. Det första jag fick göra i morse var att torka kattspyor. Tisslingarna för nån sorts maktkamp som innebär att Lucifer jagar Citrus genom hela lägenheten. Det är ofta då det blir spyor som resultat, har jag insett. När jag ändå var igång med äckel tömde jag kattpottorna också.

Något frugal frukost med gammal qwarj, starkt kaffe och god bok.

Efter duschen startade jag utrustningen och idag var den mer samarbetsvillig. Jag jobbade en stund, läste, besvarade och skrev några mejl innan jag åt en något… frugal frukost. Jag mår inte bra och då har jag svårt att äta. Det blev qwarj som var 16 dar efter bäst före-datum med blåbär. Inget som helst fel på qwarjen! Kaffe och litteratur på gång kompletterade måltiden.

En översättning på en artikel har kommit. Vår in house-översättare språkgranskar en annan engelsk text. Den översatta artikeln publicerar jag i morrn, den andra när språkgranskningen och korrigeringar är klara. Känner mig rostig!

Övervakare Citrus. (Hon ser liiite trött ut, måste jag säga. Det är väl sjåigt att hålla koll på mig.)

Det var lite si och så med koncentrationen idag också. Det är mycket som händer nu och jag är inte på topp (årets litotes!). Men tur att det finns människor – och katter! – som gillar mig, trots allt. Utan dem hade jag gått under. Ja, så illa är det.

Därför är det bra att jag har en egen övervakare som ser till att jag gör det jag ska jobbmässigt. Men som synes på bilden är det ett hårt jobb att övervaka mig. Citrus ser liiite trött ut…

För att pigga upp mig en aning har jag nätshoppat en bra fotkräm. Krämen var på extrapris hos Åhléns för den som är medlem. Jag slog till. Det lilla behövs också.

∼ ♦ ∼

I kväll är det säsonsstart för Antikrundan. Klockan 20 vill jag gärna hänga med till Kungsbacka. Äntligen nåt att drömma och glömma till.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.