Ett inlägg om min andra julklappsbok.
Det blev en härlig hög med böcker som tomten kom med – förra året. (Men faktum är att jag har ytterligare en bok att vänta som kommer i år.) Jag har redan läst ut två julklappsböcker, så det är tur att det det finns fler olästa. Av Annas snälla mamma och hennes L fick jag Jussi Adler-Olsens åttonde bok i Avdelning Q-serien, Offer 2117. Stort TACK för den boken som jag slog ihop pärmarna på idag på förmiddagen.
Under minst ett decennium har Avdelning Q funnits och Carl Mörck har arbetat tillsammans med den underliga Rose och den hemlighetsfulle Assad. Avdelningen jobbar med kalla fall. Men den här gången är fallen allt annat än kalla. Läsaren får veta Assads hemligheter när han plötsligt känner igen ansikten i tidningsklipp om flyktingar. Samtidigt ringer en ung man polisen och hotar mörda, först sina föräldrar.
Jag grep mig an den här boken på över 500 sidor för att försöka hinna läsa den innan jag ska vara tillbaka i tjänst. Skälet är att jag alltid bär med mig en bok i jobbryggsäcken. Ryggen föredrar pocketböcker. Men att sitta hemma, i fåtöljen, och läsa en nyutkommen, inbunden och omfångsrik bok – det föredrar jag.
Den här boken är mer politisk än de tidigare. Visserligen handlar den om kriminalitet, men på en annan nivå. Det är inget fel med att en kriminalroman innehåller politik, tycker jag, bara det inte tar över. Slutet är oerhört spännande. Givetvis har jag varit nyfiken på att få veta Assads hemligheter, men jag skulle också vilja veta mer om Carls och Assads kollega Rose… Kanske nästa bok i serien handlar om henne?
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Jag tyckte boken var lite svår att greppa till en början, men sedan rullade det verkligen på. Spännande är en underdrift. Just idag kom min bok, på posten, som jag tänkt som julläsning, Änglaleken. I stället har jag läst (bl a) Emelie Schepps Prio ett. Jag läser numra så sakta.
/Ewa
GillaGilla
Jag känner samma som du. Först var den lite rörig och svår att komma in i – och sen blev det riktigt rafflande i slutet. Emelie Schepps böcker hittade jag av en tillfällighet. Jag gillar dem stenhårt. Extra varmt ligger författaren mig om hjärtat sen jag insåg att vi är födda i samma stad. Och att hon kämpade sig upp från självutgivning med lager i garaget till den storsäljande författare hon är idag – såväl nationellt som internationellt. Motalianer kan! Ibland, i alla fall. Jag själv är väl ett av deras mer misslyckade barn…
Hoppas Änglaleken är bra! Jag ska gripa mig an julklappsbok nummer tre nu, Den tunna isen, Lena Einhorns senaste.
GillaGilla
Jag tillhör Motalabarnbarnen. Min farmor kom därifrån. Hon var Uppsalabo i hela sitt vuxna liv men dialekten satt kvar.
Vill du ha Änglaleken när jag löst den?
/Ewa
GillaGilla
Du har du gott påbrå!
Ja men vad snällt, tack gärna! Men jag kan betala för den!!!
GillaGilla