Ett inlägg om en obehaglig bok.

För ett tag sen nätshoppade jag ett gäng böcker. Bland dem fanns den lilla psykologiska thrillern En främling i mitt hus av kanadensiska Shari Lapena. Jag hade läst om boken nånstans och blivit nyfiken. Nya författarbekantskaper är dessutom ofta väldigt intressanta. I och med att boken inte är så omfångsrik – 264 sidor i pocketutgåvan – har den varit lätt att ha med sig överallt. Men nu har jag läst ut den.

Boken handlar om det rätt vanliga paret Tom och Karen som bor i ett villaområde utanför New York. En kväll när Tom kommer hem ser han att Karen har lämnat stället i all hast, med en halvfärdig middag på gång. Karen vaknar senare upp på sjukhus och har varit med om en trafikolycka. Hon har minnesförlust, vilket gör alla ställda. För vad är det som har hänt egentligen? Varför har Karen besökt ett skumt område? Nej, Karen kan inte svara på några frågor. Tom, bästa vännen Brigid och polisen vet inte vad de ska tro.

Det här är en mycket obehaglig historia, för det visar sig att ingen av karaktärerna i den är såsom läsaren tror till att börja med. Alla har de nåt att dölja. Nån gör det av rädsla, nån av skam och nån har skumma motiv.

Det går ganska snabbt att läsa den här boken. Den är spännande, men jag känner att jag hyfsat snart fattar galoppen och lyckas faktiskt räkna ut hur det går, delvis motivet och vems skulden är. Det är inte så jättebra. Detta uppvägs dock av spänningen och att berättelsen rusar framåt lika snabbt som… en skenande bil…

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.