Kära dagbok…

Rött löv igår, dött löv idag.

Hösten är verkligen här. Jag älskar dess färger, till och med regnet (i lagom mängder) och mörkret. Hösten är min årstid, min favoritårstid. Sen att den också är sorgens årstid för mig är nåt jag försöker hantera och leva med. Jag har accepterat att de döda inte kan bli levande igen, att jag är ensam utan blodsband (en ensamhet som ingen som inte själv är där kan förstå), att jag är avskydd och föraktad. Jag har också insett att det finns människor som älskar mig utan några blodsband och människor som uppskattar mig såväl privat som i tjänsten. Sånt underlättar. Så jag fortsätter vara den människa jag är, en människa som gråter och skrattar, som trivs i sin rätta miljö, med rätt sorts personer omkring sig. Men det svartaste svarta håller jag för mig själv till dess att jag har hittat en lösning. Det finns nämligen alltid lösningar på saker och ting. Dolda agendor är inte acceptabelt – i de bästa av världar. Men vi lever här och och nu.

Citrus och Lucifer är syskon. En gillar att titta på TV, en föredrar att sova.

∼ ♦ ∼

Mitt frukostsällskap.

Min morgon blev lite stressig. När jag skulle tömma kattpottorna upptäckte jag att nån liten kisse hade kissat bredvid. Jag ordnade en tillfällig lösning, men blev sen tvungen att delegera efterarbetet till sambon. För jag är jag på gravöl i kväll direkt efter jobbet. (Ja, jag har skrivit på mina raster på jobbet, så när det här inlägget publiceras dricker jag öl och äter vegetarisk burgare på lokal på stan med mina enhetskollegor.)

Jag hade ont i magen redan i morse och när jag kom till jobbet fick jag utföra ett akutjobb genast till nya högsta chefen – som inte riktigt vet hur saker och ting ligger till och fungerar. Samtidigt hade nån annan kommunicerat saker till vissa och det blev väldigt rörigt och förvirrat, tycker jag. En del fick till och med samma information tre gånger. Men jag gjorde som jag blev ålagd och före halv nio hade jag fixat det hela (jag börjar jobba klockan åtta). Jag tog sen en mugg choklad för att värma mig – och magen blev förstås ännu värre. Jag insåg att jag längtade hem till mitt frukostsällskap, som är en av dem som får mig att känna mig riktigt behövd.

Vårt liv är en vindfläkt…

∼ ♦ ∼

Dômen stod där i morse i alla fall, men idag var sikten lite skymd. Det skulle emellertid klarna under dagen. Det finns lösningar på allt.

Skymd sikt, men det klarnade under dagen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.