Ett inlägg om två filmer.

Sommaren är lång och det kommer säkert regniga kvällar när vi vill se på film. Så tänkte jag. Hmmm… Igår var första gången vi såg film på hela sommaren. Då blev det desto längre filmtajm. Vi såg två filmer som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Den som har följt mig genom åren vet att jag ibland lyckas spela in rätt konstiga filmer. Har jag fortsatt i samma spår, månntro???

The Remaining från 2014 gick helt nyligen på TV3, när vi var i Stockholm. TV-tidningen kategoriserade den som en skräckfilm, så jag spelade in den för kommande behov.

Filmen startar med ett bröllop. Ett par i ett kompisgäng ska gifta sig och en av kompisarna filmar det hela. Men plötsligt faller människor omkull och dör, det blir jordbävningar, det faller gigantiska hagel. Kort sagt: apokalypsen är här. Ungdomarna försöker fly till en kyrka, men bruden skadas på vägen. De kommer så småningom fram till kyrkan och får skydd där. Men det verkar som om den onda makten dras till Gudstro. De unga – och övriga överlevare – finner sig plötsligt stå inför valet mellan försoning och att överleva.

Det här var väl inte nån riktig skräckis i mina ögon. Snarare kändes det som en rätt typisk amerikansk collegefilm. Vissa delar var otäcka, men filmen var inte jätteblodig. Den blev inte riktigt spännande nån gång och efteråt kände jag mest… jaha. Därför blev det inte bättre än att vi startade en film till…

Toffelomdömet för The Remaining blir lågt.

∼ ♦ ∼

Nästa film vi startade var Gone Girl, också den från 2014. Jag hade läst boken för länge sen och inte blivit särskilt imponerad. Då skrev jag att författaren kanske hade haft en TV-serie eller film i åtanke.

I centrum står paret Nick och Amy. På parets femte bröllopsdag försvinner Amy spårlöst. Hemmet är lämnat i ett stökigt skick och där finns små, men ändå synliga, blodspår. I boken varvas berättarperspektivet mellan Nick och Amy. I filmen gör det inte riktigt det. Däremot hålls tittaren på halster vad gäller det som har hänt och om Nick är skyldig till mord, rentav, på sin hustru. Lite som i boken flyttar sig sympatierna – hos såväl tittare som folk runt omkring. Medias roll i skuldfrågan är ganska central.

För ovanlighetens skull tycker jag att filmen är bättre än boken. Toffelomdömet blir till och med det högsta.

Livet är kort.