Ett inlägg om en bok.

Tro det eller ej, men jag lyckades i vart fall hitta ett par böcker, som jag inte hade läst tidigare, på årets bokrea. En av dem var nya författarbekantskapen Daniel Coles bok Trasdockan. Huruvida boken är välskriven eller inte på originalspråket engelska kan jag inte avgöra, men jag tror nog att den svenska översättaren har gjort ett bra jobb. Förlaget har för övrigt bara missat ett fåtal korrekturfel.

Trasdockan inleds med att ett märkligt lik hittas i en lägenhet i London. Kroppen består av ihopsydda delar från sex olika personer. Polisen William Fawkes, Wolf, får hand om fallet tillsammans med Emily Baxter. Mördaren är en riktigt obehaglig typ och det verkar som om h*n pekar på Wolf på olika sätt och vis. Dessutom uppdagas en lista med namn på ytterligare sex offer och datum när de ska dö. En ganska hånande mördare, med andra ord.

Det här är en debutdeckare av en författare som tidigare har jobbat inom vården. Boken kom ut 2017. Uppföljaren Hangman kom ut i somras och ges ut med titeln Marionetten nu i slutet av mars. Del tre, Endgame, kommer ut på engelska i september. Debutböcker brukar innehålla lite för många teman och trådar. När det gäller Trasdockan blir jag förvånad när jag läser att det är just en författares första utgivna bok. Den har en bra story och ett persongalleri som känns realistiskt. Berättelsen är obehaglig och spännande. Ju närmare slutet en kommer desto mer förvirrad blir en kring vem som är mördaren, vem som är den skyldige/a. Författaren känns förunderligt driven i sitt skrivande, som om han inte gjort annat än skrivit deckare i hela sitt liv. Att hans böcker ges ut i flera länder och även ska bli TV-serie(r) är ett kvitto på att författaren skriver mycket bra. Det här är en typisk bladvändare i mitt tycke. Jag ska helt klart även läsa uppföljarna.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.