Ett inlägg om en bok.

Förra året fick jag Alex Schulmans senaste bok i julklapp av Annas snälla mamma och hennes L. Jag har tidigare läst författarens bok om sin pappa, Skynda att älska, en bok som berörde mig mycket. Det gjorde även Bränn alla mina brev, en bok om Alex Schulmans morfar och mormor. Faktum är att jag blev så sugen på att läsa mer att jag nätshoppade Glöm mig. Den boken har fokus på författarens mamma Lisette Schulman. I onsdags kväll öppnade jag bokens pärmar och nu har jag slagit ihop dem efter att ha läst boken i rekordfart (jag har ju jobbat emellan lässtunderna).

Den här boken handlar åter om författarens rätt (!) dysfunktionella familj. Mamman Lisette Schulman börjar tidigt att dricka för mycket. Det är inget man talar om i familjen, men det finns där och det påverkar alla. Boken inleds med en scen där den vuxne Alex tillsammans med sin bror ska åka för att hämta mamma från deras lantställe och försöka få in henne på en avvänjningsklinik för alkoholister. Genom boken får jag som läsare följa hur mammans alkoholmissbruk sätter skräck i Alex – för hon blir ju lynnig. Den lille Alex är kärlekstörstande, men mamman kan när som helst stänga av sin kärlek. Som vuxen fortsätter Alex att vara medberoende, men han vill också försöka reparera sin relation till mamman. Frågan är om alla svek, iskylan och hårda ord, främst via mobilen nattetid, kan leda till försoning. Tiden rinner ut. Lisette Schulman dör i februari 2015.

Det är en sån sorglig och gripande historia som rullas upp. Jag kan inte sluta läsa, trots att det är så tungt, så tungt. Och så bra, så bra skrivet. Trots att jag inte hade alkoholiserade föräldrar kan jag känna igen mycket av det andra som författaren skriver om. Det här att tassa på tå för en förälder, att försöka få en tjurig förälder på gott humör igen med mera.

Toffelomdömet blir det högsta. Läs!!!

Livet är kort.