Kära dagbok…
Jag fick ett julpaket igår.
Det har kommit till min kännedom att jag har två sjuka vänner. Nu är det inte så många som jag räknar som mina vänner, men dessa två hör till den lilla skaran. Då blir det extra kännbart. Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er och hoppas i det ena fallet att medicinen ska göra nytta, i det andra fallet att undersökningarna, som lett till viss klarhet, innebär att ingen behandling behövs – om det inte upprepas. Om det ginge skulle jag skicka er god bättring i var sina paket till jul. Nu är det förstås omöjligt. Men jag tänker på er och hoppas att ni snart mår bra igen. För övrigt fick jag själv ett julpaket igår när jag kom hem från jobbet. Brevbäraren hade tryckt ner det i brevinkastet, men halva paketet stack upp. Tur att jag inte har tjuvaktiga grannar. Eftersom paketet innehåller en julklapp fick jag snabbt springa in och gömma det för mig själv – annars hade jag slitit upp det, nyfiken som jag är. Därför glömde jag skriva om det här på bloggen igår. Jag har emellertid kommit ihåg att kontakta avsändaren för att tacka. Det känns väldigt roligt att veta att jag åtminstone får en julklapp i år.
Men det kan bli fler, faktiskt. Familjen Katt och jag väntade med spänning på Annas hemkomst igår kväll. Jag fick igång bilen utan gnäll och åkte och hämtade henne och hennes väska vid bussterminalen i regnet. Sagda väska var hon väldigt hemlighetsfull omkring. Nästan det första hon gjorde när hon kom hem var att springa in i Pojkrummet och stänga dörren om sig. I köket satt katterna och jag och såg ut som frågetecken. Citrus ser dessutom sladdstyrd ut på bilden…
∼ ♦ ∼
Runt omkring i stan har det ploppat upp julgranar med belysning. Annas snälla mamma undrade igår om vi hade fått nån på gården. Det har vi inte, men vi har fått ljusslingor i två buskar. Härom morgonen på väg till jobbet var det ett fasligt hallå utanför Domkyrkan. Två män i neongula kläder försökte sätta en trilskande julgran på fot. Den ena skrek (ja, de hade elmaskiner som förde oväsen och då måste de skrika för att höras):
”Nu måste den jäveln passa i foten, annars…
Eh… ja… Det kanske inte var det bästa uttrycket att använda sig av kring Domkyrkans gran… Utanför Carolina Rediviva kom två granar på plats till första advent. Där passerar jag också varje dag till och från jobbet. Jag kan konstatera att den ena jäveln gröngölingen är sned.
Den högra jäveln gröngölingen är sned, men det syns inte på bilden.
∼ ♦ ∼
Idag gjorde jag bland annat nåt av det jag gillar mest med mitt jobb: jag höll i en kommunikationsövning för tre kollegor. Två av dem är ganska nyanställda och den tredje missade min turné i våras och i början av hösten. Nu blev det en komprimerad övning. I stället för 90 minuter hade vi bestämt 30. Det blev… 60… Och då fick de inga mutor kakor! Flitig och läraktig var trion. Själv lärde jag mig som alltid under de här övningarna nåt nytt.
Kommunikationsövning med en trio kollegor.
∼ ♦ ∼
Annars är det här med julklappar nåt som tar upp mycket av mina tankar. Jag har nätshoppat en sak som skulle ha levererats igår, men som ännu inte kommit. Sen fick jag ett mejl igår om nåt jag själv skulle ha kunnat önska mig av jultomten. Nu har jag ju varit så dum och elak i år så det är ju ingen idé, men asså vem skulle inte vilja få Carl Jans jullåda med viner i julklapp??? Lådan innehåller inte enbart italienska viner (bara två av sex flaskor) och är trots det intressant. Men… det finns också andra bra julklappar som jag brukar ge bort. En jul gav jag bort en get, till exempel. Andra bra julklappar som en kan köpa hos Barnfonden är tygbindor till flickor och kvinnor, snabbväxande och ätbara träd, skolböcker, myggnät med mera. Eller varför inte rusta upp skolbibliotek?
Jag skulle personligen verkligen behöva ett hårt glasögonfodral till mina jobbglasögon i julklapp. För andra gången har Synoptik gett mig ett fodral där innanmätet har släppt. Hoppas glasögonen håller lite längre. Trasiga glasögonfodral ger ingen bra image…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 