Ett inlägg om en bok.

Det var ett antal sammanträffanden som gjorde att jag en gång för många år sen började läsa Elly Griffiths böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway. De gemensamma nämnarna var Brighton och Norfolk. Elly Griffiths, som i det civila heter nånting helt annat, bor i Brighton där även jag bodde en kort period i min ungdom. Hennes böcker utspelar sig ofta i Norfolk, där min engelska släkt på farfars sida kommer ifrån.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway omfattar hittills tio böcker – den elfte kommer ut i början av nästa år. Jag har läst varenda bok, varenda rad och varenda ord om Ruth. Nu har jag precis lagt ifrån mig den tionde boken, Den mörka ängeln. (Ytterligare lite märkligt i det sammanhanget är den sjätte boken i Mari Jungstedts serie om poliserna Anders Knutas och Karin Jacobsson har exakt samma titel, men den är förstås inte direktöversatt utan det är originaltiteln. Dessutom kom Mari Jungstedts bok ut för tio år sen.)

I Elly Griffiths senaste bok hamnar Ruth tillsammans med en vän och deras två barn i Italien. Hon har blivit ombedd av en före detta älskare (!) att komma dit för att studera ett benfynd och samtidigt ha lite semester. Läsaren anar dock att det även handlar om att arkeologen Angelo Morelli behöver få sitt projekt finansierat, nåt som ett besök av den kända Ruth Galloway och en TV-inspelning skulle underlätta möjligheterna av. Under ytan anar jag också en familjehemlighet. Ungefär i mitten av boken sker såväl en jordbävning som ett mord där Ruth befinner sig. Polisen Nelson, som även är far till Ruths dotter Kate, lämnar England och sätter sig på första bästa flyg till Italien. Nelson och Ruth har en viss komplicerad historia, nåt som inte förenklas av att Nelson är gift och att hans fru är gravid – kanske med sin älskare…

Det låter som om det här skulle kunna vara en riktigt sliskig kärlekssoppa mitt i beskrivningen av en mordgåta. Men faktum är att Ruth är nåt av en anti-hjältinna: hon är smått överviktig (eller ”kurvig”), hon har svårt med relationer och sitt självförtroende och hon tycker mest att den yrkesmässiga berömmelsen är jobbig och pinsam. För mig känns därför Ruth väldigt realistiskt skildrad och jag gillar hennes kantiga, lite avoga person stenhårt. Själva berättelsen i den här boken blir inte så jättespännande förrän i slutet, men detta är en alldeles utmärkt roman med alla inblandade ingredienser.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta. Ruth rules!

Livet är kort.