Ett inlägg om en film.

En av mina tankar med att köpa ett hem i centrala Uppsala var att oftare kunna utnyttja kulturutbudet. Sen vi flyttade hit i februari har vi varken varit på teater eller bio (inte tillsammans, i alla fall). Vi har provat att antal restauranger och glasskiosker under sommarhettan. Men igår blev det verklighet. Anna och jag traskade bort till Royal på Dragarbrunnsgatan för att se dokumentärfilmen Leva. Älska.

Filmen visar ett antal nära porträtt på homo- och bisexuella kvinnor och män som flyttar in i seniorboendet Regnbågen. Regnbågen är världens första seniorboende för HBTQ-människor och det öppnade 2013. I porträtten berättar de om sina liv, där mycket har skett i smyg och där försöken att leva heterosexuellt inte alltid varit så lyckade. Berättelserna förstärks genom att människorna pratar om en del foton de plockar upp ur sina flyttkartonger. Men vi får också se personernas liv i nutid. Att se en och annan blomma upp och till och med hitta kärleken på äldre dar kan inte annat än värma ett hjärta.

Jag trodde först inte mina ögon, men Anna och jag var de enda som hade köpt biljetter till föreställningen. Men samtidigt, det är så typiskt Uppsalas HBTQ-folk, att inte bry sig om sånt här. Vår historia – och de äldre – är liksom inte viktiga för de unga som har fått så mycket gratis tack vare alla äldre kämpar.

Det här är en underbar film. Personporträtten är nära och som tittare blir en smått förtjust i än den ena, än den andra personen. Om jag själv inte hade drömmar om en tillvaro som åldring i Vadstena skulle jag helt klart drömma om att komma till Regnbågen.

Stackars alla i Uppsala som missar filmen. (I skrivande stund är det emellertid inte helt försent.)

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.