Kära dagbok…

Idag var det dags att packa Clark Kent* och styra mot Uppsala igen. Jag har haft sköna dagar hos vännen Mia och jag är innerligt tacksam att få räkna henne till en av mina vänner. Glad är jag också att det verkar som om saker och ting ordnar sig och faller på plats för henne och hennes närstående liksom för vännen FEM. Jag vet också att många av mammas och pappas saker har det bra hos Mia och att jag, när jag kommer och hälsar på, får uppleva dem igen. Det gör mig gott och jag är glad och nöjd att sakerna används. Samtidigt har jag faktiskt inte gråtit floder, jag har verkligen gråtit oceaner. Så nu är det väl slut på tårar.

Innan jag åkte från Motala var jag upp till kyrkogården och sa hej då till mamma och pappa, mormor och morfar. Men jag kände att graven var tom, de var inte där. Och så grät jag lite till för att jag känner mig så förtvivlat lost utan dem och för att jag saknar dem.

Eftersom jag hade glömt att skruva på antennen på Clark har jag fått nöja mig med att spela gamla CD-skivor i stället för att lyssna på radio. Det var sannerligen en upplevelse att lyssna till låtar som ”We’ll meet again”, ”Green green grass of home”, ”Misty”, men också Barbados (gamla, med Magnus Carlsson), Agnetha Fältskog och Sarah Dawn Finer. Plötsligt insåg jag hur mycket jag har saknat just musiken. Och så grät jag lite till över det också.

I Uppsala var välkomstkommittén delvis nyfiken och stryksam, delvis rivig. Lucifer och Citrus var glada att se mig, medan Mini rev mig på båda händerna.

Jag åt en lätt middag bestående av kaffe och knäckemackor med ost. Det räckte bra. Eftersom mitt ena ben bråkar gick jag för att möta Anna efter jobbet.

Uppsala är… Uppsala.

(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem.)

Mammas kruka är fin hos Mia.

I morse åt Mia och jag frukost tillsammans för första gången sen jag kom dit. Det blev mycket prat och tårar.

När jag kom upp till graven idag hade en ros gått av. Och graven kändes tom – mina kära var inte där. Jag känner mig så förtvivlat lost!

Nej, jag kunde inte säga nej utan gick och köpte den här på förmiddagen idag.

Välkomstkommittén på Main Street i Uppsala var nyfiken och stryksam.

Fast en tredjedel av kommittén var rivig. Därför fick hon inte vara med på bild, Mini.

Torsdagsmiddag.

Jag gick för att möta Anna efter jobbet.

Kvällen var ljus, lätta moln och ljummen.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.