Ett inlägg om en bok.

I förra veckan kunde jag äntligen köpa den sjunde och senaste delen (senast utgivna i Sverige, vill säga) i kanadensiska Louise Pennys Three Pines-serie om kommissarie Armand Gamache, En ljusets lek. Jag snappade åt mig boken häromdagen för att läsa. I eftermiddags slog jag ihop pärmarna efter en skön lässtund på ballen* med en golvfläkt i den trettiosexgradiga värmen.

Clara Morrow ska ha en stor utställning. ”Alla” är där, såväl vänner som konstkritiker. Clara gör verkligen succé. Dessvärre slutar det hela i katastrof. I Claras och Peters trädgård hittas nämligen en död kvinna. Det visar sig att Clara och kvinnan var gamla bästisar – tills kvinnan gjorde nåt riktigt oförlåtligt. Detta i sig gör Clara misstänkt för mordet. Riktigt så enkelt kan det förstås inte vara. Utöver detta kämpar Armand Gamache och hans närmaste med såväl gamla spöken som nya. Fallet leder dem dessutom till AA. Gabri och Oliviers närvaro i boken är något nedtonad den här gången, men de står annars för HBTQ-inslaget.

På skyddsomslaget till boken citeras en recensent vid nån amerikansk tidning. Enligt citatet är detta den hittills bästa boken i Three Pines-serien. Mina förväntningar var höga. Och sannerligen – jag håller med! I den här boken känner jag att författaren har hittat sina karaktärer på riktigt. De är så realistiskt skildrade – med sina fel och brister och lustigheter – att detta nästan är det bästa i boken, inte själva mordgåtan. En touch av Agatha Christie, men en smula spetsigare och rejält mycket modernare. Så skulle jag vilja klassa författaren. Boken är mycket spännande, för den mänskliga psykologin är fascinerande, inte tu tal om annat.

Toffelomdömet blir det högsta.Och så tycker jag att  Modernista bör skynda sig att ge ut de kvarvarande sex böckerna som ännu inte är utgivna i Sverige.

*ballen = balkongen

Livet är kort.