Kära dagbok…

Huvudrätten med hemgjorda papadums och bland annat lax i indisk stil.

Sent skulle synderskan sannerligen vakna en dag som denna. Inte bar jag fram min son i templet igår heller, för jag har ingen son. (Bära fram sin son i templet är sånt en gör på Kyndelsmässodagen.) Däremot var jag på middag hos herr och fru Lucille. Det var så fantastiskt härligt att få sätta sig vid dukat bord och ta för sig av alla läckerheter som jag oftast bara har känt dofterna av i trappuppgången. Maten gick i indisk stil med bland annat ljuvliga, knapriga och heta papadums. Trots att huvudrätten bestod av lax fungerade rött vin alldeles utmärkt till. Laxen var fantastiskt god. Vilken måltid! Jag hade velat fota allt gott som bjöds, men jag har fått en rätt god uppfostran av mina föräldrar. Min lilla present togs både tacksamt och glatt emot (det var en korkskruv eftersom de inte kan låna min när jag flyttar) och vinet jag hade med (en röd italienare i bag-in-box, de hade ju ingen korkskruv) slank ner fint – därav synden nämnd i första meningen. (Lite för mycket vin = tungt huvud = sov länge.) Det var en sån trevlig kväll och även om jag flyttar hoppas jag att det inte blir den sista vi umgås. Vi hade massor att prata om och diskutera och jag ville inte gå hem. Men sen blev ögonlocken tunga och nånstans mellan halv ett och ett tog jag de tio stegen hem till mig. Det blev tandtrådning, tandborstning och sängen direkt. Tusen tack för den härliga middagen och den fina kvällen!!!

Pyjamasparty i morse med bok och kaffe på sängen.

Lite klen var jag allt i morse. Men jag ska inte bara skylla på vinet, för jag for upp fyra gånger under natten med våldsam kramp i underbenen. Väldigt irriterande och ont och varken vatten, magnesium, nötter eller bananer tycks hjälpa. Det är väl nåt jag får leva med. När jag så smått hade vaknat till ordentligt var klockan halv nio. Som de flesta lediga lördagar hade jag pyjamasparty på sängen – det vill säga jag fixade kaffe och tog med in till min smala säng. Sen låg jag och läste. Boken jag läser nu känns väldigt… kvinnlig. Det kanske inte är helt min smak när det gäller läsning, men den ska innehålla ett visst mått av spänning i alla fall. Jag är cirka 50 sidor in i boken och det enda som har hänt än så länge är att de tre huvudpersonerna (kvinnor) har träffats, den ena har stukat foten och deras barn har lämnats på introduktion i skolan. Medan jag läste var det nån i huset som tyckte att det var OK att låtsas ha dunkadunkapartaj med musik – volymen var så hög på den i mitt tycke skitdåliga musiken att rutorna skallrade här uppe. Vet inte om det var nån typ av protest för att jag tvättade, men herregud, jag startade inte tvättmaskinen förrän vid tiotiden.

Resten av förmiddagen har jag telefonerat med Fästmön, hängt det nytvättade samt tagit ner gardinstången och de hängande fönsterlamporna i köket. I morgon försvinner ju köksmöblemanget, men det ekar redan ganska bra. Anna och jag har som vanligt avhandlat en salig blandning om bland annat hyllor, sophinkar, källsortering, kattsand och soffor. Jag har grävt fram en enkel plastservis som jag ska ha den sista dagen i mitt gamla hem. Maj gadd, den dagen närmar sig…

Inga gardiner, inga hängande fönsterlampor, ingen gardinstång och i morgon – inget köksmöblemang. Det ekar…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.