Ett inlägg om en film.

Det var inte mycket att glo på på TV igår kväll som vanligt en lördagskväll. Jag kollade in min DVD-hårddisk och hittade en skräckfilm, Oculus (2013), som jag spelade in från nån TV-kanal förra helgen. Den fick roa mig medan jag halvslumrade i soffan under en filt.

När filmen börjar är Tim 21 år och ska släppas fri efter att ha fått psykiatrisk vård. Tim anklagades för att ha mördat sin far – efter att fadern torterat och mördat modern. Hans storasyster Kaylie möter Tim utanför sjukhuset när han friges och tar honom till huset där allt hände. Dit har hon också tagit en antik skitful spegel – för det är spegeln som är skurken, vill Kaylie nämligen bevisa. Genom den kommer övernaturliga och onda krafter, krafter som först orsakade förändringen mellan föräldrarna och senare morden.

Läskigt är det men väldigt, väldigt orealistiskt. Storyn haltar både här och där och blir dessvärre en olycklig parodi på The Shining (1980). Nej, faktum är att jag inte bara slumrar till både en och två gånger mot slutet, jag somnar.

Toffelomdömet blir det lägsta.

Livet är kort.