Ett inlägg om en bok.

Nu har det snart gått ett år sen jag fick de två sista böckerna i Karl Ove Knausgårds Min kamp-serie. Det var vännen Jerry som gav mig dem i julklapp förra året – tack! Eftersom båda är tegelstenar (638 sidor respektive 1 126 sidor i Pocketförlagets pocketutgåvor) har de fått vila en stund i min TBR-hylla*. Men för ett tag sen grabbade jag tag i Min kamp 5 och i morse läste jag ut den.

Wikipedia skriver att Min kamp-böckerna är självbiografiska. På baksidan av den femte delen står att de är autofiktiva. Jag tror sanningen ligger nånstans där emellan. På del fems nästan 700 sidor får vi följa med bokens Karl Ove till Bergen. Där ska han plugga på Skrivekunstakademiet och bli författare. Självklart är inget i tillvaron lätt och ljust. Karl Ove har svårt att studera och skriva, svårt att försörja sig, svårt med alkoholen och svårt med kärleken. Det som till sist blir vändpunkterna i Bergen-livet är faderns död och den litterära debuten. Och där, ungefär, slutar del fem.

Som i de andra delarna står Karl Ove i centrum. Alla andra är bifigurer och allt som inte handlar om honom är bihistorier. Han blir avundsjuk när andra lyckas bättre och snabbare med sina författarskap, ändå kan han liksom inte skärpa till sig. Det är som om det blir en ren tillfällighet att han debuterar.

Men jag gillar de här böckerna! Jag älskar författarens detaljrikedom, hur han grottar ner sig i vissa saker när han skriver. Samtidigt kan jag ha svårt för att han inte tar tag i saker, att han inte tar sig samman. Alkohol är uppenbarligen nåt han borde hålla sig ifrån.

Toffelomdömet blir det högsta.

*TBR-hylla = hylla med olästa böcker, på engelska ”To Be Read”

Livet är kort.