Ett inlägg om en dokumentärfilm.

På torsdagskvällen var tanken att jag skulle sitta och läsa med TV:n på svagt så att jag inte skulle känna mig så ensam. I stället fastnade jag framför en dokumentärfilm i regi av Ron Howard, om The Beatles, The Beatles: Eight Days a week (2016). (Missade du filmen kan du se den på SvT Play <== länk – i alla fall om du är i Sverige.)

De flesta av oss känner väl till The Beatles? Gruppen från Liverpool slog visserligen igenom samma år jag föddes, på äldre stenåldern, men det här är ju både kult och kultur. Just den här filmen visar många filmklipp från konserter och vid intervjuer och andra framträdanden främst, inte särskilt mycket från inspelningsstudior. Det har det gjorts många andra filmer om, så jag är inte besviken.

Men ändå. Jag blir helt fascinerad av framgångssagan, den om de fyra arbetarklassgrabbarna som under de fyra åren från genombrottet uppträdde 815 gånger i 90 städer i 15 olika länder i vissa fall inför en publik på bortåt 30 000 personer…

På Abbey Road i London fanns beatlarna en hel del…

Och låttexterna sitter ännu – jag sjunger med i de flesta låtarna, faktiskt, även om jag inte längre sjunger

”Tji lattjooo…

utan

”She loves you…

Toffelomdömet för den här prisbelönta filmen kan inte bli nåt annat än det högsta.

Livet är kort.