Ett inlägg om en bok.

Boken jag just nu har läst ut har helt rätt titel: Gurun i Pomonadalen. Med boken avslutar Mikael Bergstrand sin trilogi om den medelålders svenske mannen Göran Borg och hans vän Yogi i Indien.

I denna den avslutande delen deltar Göran på Yogis bröllop. Sen är han tvungen att resa hem igen. Han är arbetslös och hans förhållande med Karin Brunell Torstensson, KBT, som tidigare var hans psykolog, är på väg åt skogen. Inte blir det bättre av att Göran dricker eller att hans mammas man och hans förra frus nya man är välbärgade och lyckade. Med dottern Linda har Göran hyfsad bra kontakt, värre är det med sonen John. Det mesta verkar mörkt i tillvaron. Nånting påminner mig om De Sju Svåra Åren. På Arbetsförmedlingen är det mesta sig likt som jag minns det…

”[…] Det var en kvinna i trettioårsåldern […] Merparten av vårt första möte ägnade hon åt att tipsa mig, en skribent med trettio års yrkeserfarenhet, om hur man bäst skrev en jobbansökan samt slänga en massa floskler omkring sig som att man ibland var tvungen att ‘tänka utanför boxen’ […]

Sen kommer Yogi och inget blir sig likt. Yogi blir verkligen gurun i Pomonadalen, omtyckt och efterfrågad av allt. Nåt som så småningom gör så att även Göran förändrar sig och vågar ta alla möjliga steg i tillvaron.

Det är lite för många berättelser i berättelsen för att passa mig. Men det är en feelgoodroman och kanske är det mer tillåtet då med lösa trådar. Jag får emellertid känslan att författaren har skrivit på den här boken periodvis, som om det ibland varit uppehåll i skrivandet – nåt som i sin tur gör uppehåll i handlingen. Samtidigt är det en trevlig och underhållande roman, som inte bara är skämtsam och raljerande utan som innehåller ett och annat visdomsord, till exempel…

”Allting går inte att förstå, mr Gora. När ska du förstå det?

Toffelomdömet landar strax över medel.

Livet är kort.