Ett inlägg om en bok.

Nog trodde jag att jag hade läst alla bokreaböcker jag köpte i år, men så hittade jag en sista: Lars Myttings Simma med de drunknade. Det är en bok jag blev nyfiken på efter att ha läst om den på nätet. Sen är det här med drunkning lite av en tung sak för mig, eftersom min pappa drunknade. Och drunknade gjorde även huvudpersonen Edvards föräldrar, på sätt och vis.

Edvard växer upp i Norge hos sin farfar. I september 1971 drunknar hans föräldrar på ett mystiskt sätt i Frankrike. Edvard, då tre år, är med och försvinner först. Först efter fyra dagar hittas han och var han har varit vet ingen. När nu farfar dör många år senare vill Edvard ta reda på vad som egentligen hände. Hans föräldrar trampade på en mina från första världskrigen och hamnade i vattnet. I den träkista som dyker upp efter farfaderns död vänds Edvards tillvaro som potatisbonde upp och ner. Han reser först till Shetlandsöarna och så småningom även till Frankrike för att ta reda på vad som egentligen hände honom och hans familj.

Det här är en fruktansvärt sorglig historia, men den är så oerhört känsligt välskriven att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Bitvis känns berättelsen nästan otrolig. Den smärta författaren skildrar, den förlust och det sökande av minnen som Edvard upplever är sådana att jag som läsare nästan kan ta på dem. Karaktärerna skildras med stor finess, liksom miljöerna. Välskrivet, vackert och smärtsamt.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.