Kära dagbok…

Efter lunch idag promenerade jag hem från Fästmön och firandet. Det var inte kul att lämna älsklingen, men jag hade en del att göra hemma hos mig och så ska vi jobba båda två tidigt i morgon bitti. Nån parkeringsplats eller nåt garage har jag inte där Anna bor, vilket innebär att jag inte kan ta med mig bilen dit. Eftersom jag åker bil till jobbet… tja, du fattar, va? Lite trist var det allt att traska iväg efter allt firande, men i parken nära Annas hem träffade jag på P-Lisa och fick i alla fall skratta lite inombords. I will say no more. Den som fattar, fattar. Övriga får leva i ovisshet.

Ovisst kan en för övrigt säga att mitt liv som pensionär lär bli. Det hade kommit post där jag kunde läsa att jag skulle få hela fem (5) kronor i månaden från ett håll. Fast i och för sig var det tjänstepension från en arbetsgivare och de senaste åren har jag ju haft ett antal arbetsgivare. Jag har liksom inte alltid varit arbetslös sen 2009, men periodvis ganska länge. Förhoppningsvis blir det en femma till. Men asså, jag blev rätt matt samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta åt även detta tragikomiska. (P-Lisa är också tragikomisk.)

Pensionsutbetalning om fem kronor i månaden när jag blir pensionär. Vad ska jag göra för alla dessa pengar???

Med mig hem från Anna fick jag en kasse med ätbart. Det är nåt med mammor som vill ge en mat, för även om Anna inte är min mamma är hon en mamma. Min egen mamma var likadan förr i tiden. Hon skulle alltid skicka med mig mat när jag åkte hem. I påsen från Anna låg en bit… smörgåstårta, förstås, samt en bit hallontårta. Smörgåstårtebiten har jag satt i mig med en starköl till och tårtbiten ska jag inta lite senare med go-kaffe från bästefåtöljen där jag också ska se När livet vänder och Rebecka Martinsson. Lite mätt kan en väl säga att jag är för tillfället…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa vecka missar jag När livet vänder, men det finns ju som tur är SvT Play att ta till senare. Då ska jag förhoppningsvis vara i Motala och försöka se till att lilla mamma kommer ner i graven tillsammans med mina andra kära. Jag bävar mycket för detta, men är så tacksam att jag dels får bo hos vännen Mia, dels får sällskap av vännen FEM till urnnedsättningen.

Jag har betalat ett par räkningar, säkerhetskopierat och varit över till Tokerian och handlat. Så mycket behövde jag inte handla eftersom jag inte ska vara här så mycket de kommande dagarna, men kaffet var billigt så det passade jag på att köpa bland annat.

Till maten skrapade jag en Trisslott, för det kändes som om det var söndag idag (mammas och min tradition). Dessvärre vann jag ingenting. Fast i stället blev jag lite glad över Antiktidningens baksida, där jag såg en fin och värdefull matta…

Det var en bild på en fin och värdefull matta på tidningens baksida….

Faktum är att den påminner mig om en annan matta, en matta som råkar ligga här hemma…

En fin matta under mig just nu. Min tjänstepension, kanske?

Min födelsedagspresent från mig själv till mamma fast till mig själv.

Kanske är det så att min blivande tjänstepension är nåt jag sitter på för tillfället..? Ja, jag behöver inte ha miljoner, bara så jag kan köpa mig en och annan bok och en och annan flaska italienskt rött även som pensionär. Nu ska jag hälla ner mig i fåtöljen och läsa boken jag köpte för presentkortet som mamma fick av mig i födelsedagspresent förra året. Jag lät det bli till en tidig födelsedagspresent till mig själv i år eftersom mamma inte hann använda presentkortet. Tack, lilla mamma!

Nu faller regnet utanför och jag har packat jobbväskan och hängt fram rena kläder. En arbetsdag den här veckan blir det, lika många nästa vecka. Men tro inte att jag är vare sig matt eller mätt på att jobba – jag har ju varit och ska vara ledig för släktangelägenheter.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.