Ett inlägg om en bok.

Vad är verklighet och vad är illusion? Det är nåt som Julia tvingas fundera över när hon vaknar på sjukhuset. Där har hon hamnat sen en granne hittat henne sjuk och förvirrad i sin lägenhet. Hjärnhinneinflammation är diagnosen, men med den kommer en obehaglig minnesförlust. Det enda Julia minns är att hon följt efter nån i en labyrint av korridorer.

Så inleds Uppsalafödda Karin Pasches debutroman Labyrint – vägen in. Men boken handlar inte bara om Julia. Jake och Job är ytterligare två huvudkaraktärer i boken. Icke helt förvånande hänger deras öden ihop. Julia får hallucinationer och dessa leder henne till de båda männen. Vid första anblicken tycks de inte ha nåt gemensamt: Job är gatupredikant med ett till synes ”normalt” förflutet – innan han råkade ut för en olycka; Jake har ett framgångsrikt liv, men söker efter fadern som försvunnit några år tidigare.

Det här är en märklig roman. Det går inte att kategorisera den som kriminalroman, men det är onekligen en spänningsroman. Sen har den vissa inslag av magisk realism, enligt baksidestexten. Det är synd, tycker jag, som av naturen är skeptiker av den sorten som gärna vill ha förklaringar och belägg för saker och ting. Jag tror dessutom att bokens historia hade fungerat ändå, även utan dessa magiska inslag. Den är välskriven, såväl språkligt som innehållsmässigt, och storyn håller förutom att jag har svårt för de där övernaturliga (?) inslagen. Författaren får ihop de tre människoödena som till en början tycks spreta åt olika håll. Nu är emellertid även detta grepp, liksom det magiska, inte längre nåt ovanligt litterärt grepp. Kan författaren hitta nåt alldeles nytt och helt eget litterärt grepp ser jag inget annat än storverk i framtiden.

Jag ser en potential hos Karin Pasche och kan bara hoppas på att nästa bok blir en fullpoängare – detta är första delen i en serie. Boken är alldeles nyutkommen. Till dess blir Toffelomdömet inte det högsta, men högt.

Tack Hoi Förlag för recensionsexemplaret!

Livet är kort.