Kära dagbok…

Skör som en papperspåse….

Idag fick jag tyvärr inse att jag är lika skör som en papperspåse. Då är det gott att ha kloka kollegor och chefer omkring sig. Men nej, jag ska inte söka läkare för att bli sjukskriven igen. Jag kämpar på den här veckan. Därefter tar jag semester och flexledigt i mellandagarna och träder åter i tjänst den 9 januari nästa år. Tiden… den går och den läker inte mina sår, känns det som, men den mildrar, som min husläkare ungefärligen uttryckte det. Jag blir stabilare för varje dag även om idag var en dag när jag var skör.

Jag tror på ärlighet och pratade klarspråk med min teamledare Duktiga Annika, utan att för den skull gå in alltför mycket på detaljer. Det vill jag inte utsätta mina kollegor för. Men genom att förklara hur det känns och vad jag känner att jag mäktar med får jag en förståelse som är god att få. Duktiga Annika och jag lunchade också tillsammans i vår fikahörna. Då gick det lättare för mig att få ner min lunchmacka och min yoghurt.

Ljus utsikt från mitt kontorsfönster.

Det var en ljus och solig dag idag. Jag klarade av dagens två möten med nöd och näppe. Jag är inte den jag var för ett par månader sen. Jag tvingas erkänna inte bara för mig själv utan för dem runt omkring att jag inte kommer ihåg saker, att jag glömmer sånt som namn. Vilken tur då att jag var noggrann och skrev ner ”allt” innan den där hemska dan i början av oktober när jag fick kasta mig in i bilen och åka ner till Motala…

Mitt tillstånd till trots fick jag en generös julgåva av min arbetsgivare – ett presentkort från MERiCARD. Nu i kväll har jag loggat in och kikat på vad som finns att välja bland. Jag kan verkligen säga att jag inte behöver fler saker, men kanske blir det en mjuk och skön pläd till min läshörna. Där har jag visserligen två av mammas härliga plädar. Jag skulle emellertid behöva en till, minst – att lägga över benen. Det är inte varmt i arbetsrummet hemma, inte… Men… jag behöver inte bestämma vad jag vill ha idag – jag har ända till den sista september nästa år på mig att komma på nåt…

En generös julgåva från min arbetsgivare.

Mina jeansben och jag fick vänta på ”Ingen aning-banken”.

Framåt eftermiddagsfikadags loggade jag ut och for till en av mammas banker där jag hade ett möte inbokat med en Susanne klockan 15. Jag fick naturligtvis vänta. Det visade sig att Susanne var sjuk, så jag fick träffa en Peter i stället. Han hade ingen aning om vad jag hade för ärende – lite typiskt för den banken, det där med ”ingen aning”. Hur som helst kunde han hjälpa mig och vi gjorde ett ekonomiskt avslut. Det gjorde mig väldigt sorgsen samtidigt som jag är tacksam för den peng jag ändå får efter mamma. Jag ska göra nåt bra för den. Sen tidigare har jag haft planer på ett fadderbarn genom Barnfonden. Jag lovade mig själv att så snart jag fått fast jobb skulle jag också anmäla mig för fadderbarn. Nu hann jag inte ordna det eftersom mamma blev sjuk samma dag jag fick veta att jobbet blivit fast. Därför är det dags att fixa detta nu, det vill säga i mellandagarna när jag är ledig. Eftersom jag alltså också fick en slant efter mamma kan det till och med bli flera fadderbarn. Fästmön har haft tre fadderbarn genom åren via Barnfonden och fått regelbundna brev från dem alla. På så vis känns det som om pengarna når fram till rätt ställe och person. Sånt är av yttersta vikt för mig när jag ska välja mottagare – inte att jag får brev, utan att jag kan vara trygg att pengarna går dit de ska och inte ner i nån direktörsficka eller så.

Årets sista (?) julklapp blev en till Anna.

På vägen hem ordnade jag den sista julklappen (tror jag…) och den var förstås till Anna. När jag kom hem hade jag själv fått en blå julklapp i postboxen från vännen FEM. Det jag däremot inte har fått är räkningen på månadsavgiften för mitt hem. Därför fick jag ringa ett par samtal, vänta i telefonkö en god stund och kolla upp detta. Jorå, räkningen var skickad, men ovanligt sent, så jag fick OCR-nummer och belopp. Eftersom el och varmvatten läses av via mätare varje månad är totalbeloppet också olika varje månad, för att krångla till det. Fast för min del är mätarna bra – jag som är ensamboende tjänar cirka 200 kronor i månaden på det här systemet. En familj på fyra personer gör det inte. Månadsavgiften är nu betald liksom en annan räkning. Och som grädde på moset har jag systemuppdaterat min mobil.

Det är dags att ringa en vän som inte mår så bra och prata en stund. Jag vet hur mycket såna samtal är värda.

Livet är kort.