Ett inlägg om en bok.

I kväll läste jag ut den avslutande delen i Lewis-trilogin, Peter Mays bok Lewispjäserna. Vännen FEM och jag träffades en stund i början av november på Akademibokhandeln i Motala. Efter en del velande slog jag till på fyra pocketböcker och detta var den sista av dem. Böckerna köpte jag för ett presentkort som var en present till min mamma på 80-årsdagen av mammakusinen B. Så sorgligt att mamma inte hann köpa sig några böcker. Jag hoppas att både mamma och mammakusinen B tycker att det är OK att jag använde presentkortet. Tack till er båda!

Fin Macleod har gått från att vara polis via arbetslös till att bli säkerhetschef på en egendom på Isle of Lewis. Han får i uppdrag att utreda illegal jakt. I samband med detta träffar han sin gamle vän Whsitler. Av en händelse hittar de två ett plan med ett gammalt lik i. Det visar sig vara en gemensam vän till dem som har varit försvunnen i 17 år. Men saker och ting är inte riktigt vad de ser ut att vara. Fin kan inte låta bli att undersöka fallet. Sanningen är överraskande och märklig.

Den tredje delen skulle ha blivit pricken över i:et i trilogin, men jag måste tyvärr säga att jag är aningen besviken. Jag har svårt att komma in i boken och tycker att handlingen går för långsamt framåt. Titeln känns nästan påklistrad även om schackpjäserna den anspelar på har en väsentlig roll känns den underordnad.

Toffelomdömet blir medel.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de första två delarna i trilogin:

• Svarthuset
• Lewismannen

Livet är kort.