Ett inlägg om en film.

Ibland är bästa sättet att slippa verkligheten att se fiktiva filmer om otäcka saker. Igår kväll fastnade jag i en Wallanderfilm, tro det eller ej, Wallander – Försvunnen (2013), på Sjuan. Det var riktigt intressant att se hur hemskheter – som faktiskt kan ske i verkligheten – görs till underhållning. För mig blev filmen ett sätt att skärma av mig från mina egna svårigheter ett tag.

Kommissarie Wallander har varit avstängd ett tag, men återinträder härmed i tjänst i den här filmen. Hans ledarposition är hotad sedan en kollega har blivit tillförordnad. I det läget försvinner en liten flicka på väg till skolan. Polisen misstänker att nån av föräldrarna, förslagsvis pappan, är den skyldige eftersom det pågår en vårdnadstvist. Men nån detalj fångar Wallander och han vänder sig till en kvinna vars dotter försvann flera år tidigare. Wallander lyckades aldrig lösa fallet och misstänkte under lång tid flickans mamma. Till sist kommer Wallander förstås på vem den gemensamma nämnaren är, men då är Wallanders polisdotter Linda nära att bli mördad av förövaren…

Jorå, filmen är både trovärdig och spännande och jag får associationer till autentiska fall där flickor på cykel har förvsunnit och sen hittats mördade. Men slutet känns, som så ofta i Wallanderfilmerna, ihoprafsat. Detta sänker totalomdömet som landar på medel.

Livet är kort.