Ett inlägg om en film.

TV4 har börjat visa en serie filmer baserade på Jussi Adler-Olsens böcker om lördagarna. Det tycker jag är bra, för annars är det inte mycket att glo på om helgerna om en vill se på TV och bara softa. Igår kväll tittade vännen Mia och jag på Fasanjägarna (2014), baserad på en bok med samma titel. Det var en alldeles perfekt avrundning på en fantastisk måltid – och en lyckosam datoruppfräschning!

Återigen är det polisen Carl Mørck och hans cold case-gäng Avdelning Q som står i centrum. Pappan till ett mördat tvillingpar kontaktar Carl. Pappan var polis och tror  inte riktigt på den som erkände morden som skedde 1994. När pappan hittas död (självmord?) kan Carl förstås inte låta bli att nysta i fallet tillsammans med Assad. Det blir en jakt på Kimmie, en kvinna som tycks ha försvunnit efter morden. Men uppenbarligen är det inte bara Carl och Assad som letar efter Kimmie. Eftersom hon vet vem som mördade ungdomarna söker också mördaren efter henne.

Det är en riktigt spännande film, men som sist tycker jag att boken är bättre. Jag är inte särskilt imponerad av skådespeleriet. Fares Fares som Assad är ett skämt. Nikolaj Lie Kaas som Carl Mørck gör inte heller nån bra insats – han har samma min/ansiktsuttryck hela tiden. Värst av alla är karaktären Rose, som i och med den här filmen kommer in i handlingen. Johanne Louise Schmidt är INTE Rose ens i min vildaste fantasi.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.