Ett inlägg om en bok.

Att köpa en bok till tröst har jag nog gjort oftare än jag tror. Mons Kallentofts senaste Malin Fors-deckare Djävulsdoften inhandlade jag på ICA Maxi i Motala elva dar efter att mamma hade gått bort. Så mycket tröst var boken inte, men nu på morgonen har jag läst ut den och söker ny tröst i en ny bok, inte som Malin Fors i alkoholen. Alltid något.

Polisen Malin Fors är i Thailand. Hon har fått en sista chans att jobba vid svenska ambassaden i Bangkok. Hon ska inte delta i utredningar, bara hjälpa till med information. Men så hittas en svensk kvinna mördad. Hennes ansikte är sönderslaget. Malin kan förstås inte låta bli att nysta i fallet och samarbetar med den thailändska polisen. Två kulturer möts. Och Malin är sårbar efter ett svek. När hon drabbas ytterligare är det i flaskan hon söker tröst, samtidigt som hon faktiskt kommer vidare i utredningen om den mördade svenskan.

Alla eventuella övernaturliga inslag är borta numera i böckerna om Malin Fors. Trots att den här boken handlar mycket om pengar, korruption och svek är den kanske också en av de sorgligaste Malin Fors-böckerna. Malin kämpar och kämpar och till och med vi läsare tror att hennes sjukdom alkoholism går att bota. Skildringen av Malins kamp är otroligt realistisk.

Detta till trots saknar jag nåt i boken. Jag kan inte sätta fingret på det riktigt. Möjligen skulle det vara Linköpingsbilderna, men troligen är det nåt annat, nåt som har mer med handlingen att göra. Kanske saknar jag också en del av den värme som författaren tidigare beskrev sin huvudkaraktär med. I den här boken är hon kall och hård och dricker kopiöst. Kanske stämmer det då bättre att författaren tar mer avstånd från Malin Fors.

Toffelomdömet blir ändå högt.

Livet är kort.