Ett inlägg om en bok.

Författaren Stephen King har en otrolig lång och diger produktion bakom sig. Många av hans böcker har också blivit (skräck)filmer. Böckerna rör sig mellan okända världar och vår ruggiga verklighet. Boken Väckelse, som jag läste ut nu i eftermiddags, är inget undantag. Jag köpte boken i november förra året och var hoppfull och förväntansfull inför läsningen.

Det är USA och tidigt 1960-tal. En sexårig pojke leker med sina leksakssoldater när en skugga faller över honom. Det är stans nya metodistpastor, Charles Jacobs, som har kommit på besök. De två utvecklar en sorts vänskap. Jamie, som pojken heter, får veta att pastorn är besatt av elektriska experiment. Vid ett tillfälle helar han med elektricitetens hjälp ett av Jamies syskon. Men sen inträffar en tragedi och pastorn lämnar stan. Jamie och pastorn möts flera gånger under livets gång, trots att Jamie tar avstånd. Först mot slutet får såväl Jamie som läsaren veta vad pastorn egentligen har varit ute efter…

Att Stephen King är en fantastisk berättare är inte tu tal om. Jag fångas redan från början. Dessvärre blir jag under resans gång lite besviken. Minst halva boken, det vill säga ungefär 200 sidor, har passerat utan nån större spänning. Och andra halvan blir mest en resa med kortare glimtar ur huvudpersonernas liv och deras möten. Slutet, som borde bli klimax, känns… krystat.

Tyvärr blir omdömet inte högre än medel.

Livet är kort.