Ett inlägg om en bok.

För cirka tio år sen eller mer gjorde jag första gången författaren Karin Brunk Holmqvists bekantskap via boken Potensgivarna. Sen dess har jag hängt kvar i dessa lustiga och lättlästa böcker om skånska tanter och farbröder på landsbygden. Personerna är alltid realistiskt tecknade och ofta ovana och lite ängsliga inför stadsliv och modern teknik, till exempel. Till födelsedagen fick jag författarens senaste bok, Akutbjällran. I morse läste jag ut boken – av undslapp mig ett skrockande läte. Tack, Fästmön!

Den här gången är det återigen två tanter som är i centrum. Systrarna Julia och Elsa lever ett stilla liv på landet. En dag får de veta att deras kusin Ulla är död och de är huvudarvingar. Kusinerna har inte haft nån kontakt sen de var barn, så arvet kommer som en överraskning. Att arvet dessutom är stort och bland annat omfattar en lyxvilla gör inte saken lättare. Ovana vid stora pengar tycker systrarna att det mest är pinsamt, men så småningom börjar de ta för sig allt mer. Nära uppbackning och hjälp har de av grannen Ragnar som de alltid kan nå via akutbjällran, en klocka vid ytterdörren.

Som tidigare böcker är det här lättsam läsning som lockar till skratt. Jag ser tanterna framför mig och Ragnar, vars lösgom ibland halkar ner i överkäken. Välskrivet, roligt och väldigt feelgood. Sen är det inte mer. Ett par timmars trevlig berättelse med förvecklingar som löser sig i slutet. Såna böcker är alltid bra att bryta av mig. De lämnar mig inte i nåt stort lyckorus eller med djupa funderingar utan med ett leende. Och det behövs understundom!

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.