Ett inlägg om en bok.

Författaren Stefan Tegenfalks böcker om poliserna Gröhn och de Brugge upptäckte jag för inte alltför länge sen. De två första delarna, Vredens tid och Nirvanaprojektet, läste jag i början av förra året. Nu har jag just läst ut den tredje och avslutande delen i trilogin där de arbetar med fallet där tillsynes vanliga människor får spel och blir galna mördare, Den felande länken.

Det är väldigt bra att få en resumé av de två första delarna i början av boken. Det var ju ett tag sen jag läste dem och läser en många böcker behöver en bli lite påmind om handlingen om en ska läsa uppföljare. Walter Gröhn har blivit fråntagen utredningen och Jonna de Brugge har blivit bortkopplad från den. Men självklart kan de inte låta bli att nysta i fallet ändå. Detta leder till såväl kärlek som droger och datorbrott – och i slutet till en jakt på en mördare som inte drar sig för att ha ihjäl folk. Slutet är ganska utdraget, men otroligt spännande.

Jag tycker att boken är bra, men lite seg bitvis. Det händer inte så mycket och sen plötsligt är det som att en propp går ur. Samtidigt känns detta realistiskt – jag kan tänka mig att verkligt polisarbete är precis så här utdraget: långsamt utredningsarbete och snabba, akuta puckar.

Språket och sättet att skriva tilltalar mig. Kapitellängden är lagom. Men jisses så många korrekturfel det är i pocketupplagan, utgiven av Massolit Förlag! En ska inte lita för mycket på rättstavningsprogram. Här är några exempel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Korrekturfel drar alltid ner mina omdömen. Men jag tycker att det här är en bra bok och slutomdömet blir ändå högt.

Livet är kort. Att fela är mänskligt.